Knoebel knyter an

Imi Knoebel är konstnären par préférence i Berlin denna sommar. Med inte mindre än tre utställningar presenteras den välkände Beuyslärjungen från Konstakademien i Düsseldorf, där han fick sin utbildning, för intresserade Berlinbor och turister.

Deutsche Guggenheim på Unter den Linden svarar för två av dessa utställningar, den just avslutade Ich Nicht (Inte jag) med nya verk av Knoebel och en andra i dagarna öppnad retrospektiv där äldre verk ur Deutsche Banks samlingar ger bakgrund och fördjupning åt ett centralt tyskt/europeiskt konstnärskap.
Den tredje och på sitt sätt mest radikala Knoebelpresentationen finner man i Neue Nationalgalerie, där konstnären gått i orädd närkamp med Mies van der Rohes kultförklarade och allt annat än lättmanövrerade puristiska arkitektur. Zu Hilfe, zu Hilfe (Hjälp. Hjälp) är den mångtydiga titeln på den bedriften, med vilken Knoebel definitivt markerar sin aktualitet och samtidighet som en viktig konstnär på 2000-talet, sitt födelseår 1940 till trots.

I Neue Nationalgalerie anknyter Imi Knoebel direkt bakåt i sin och västvärldens konsthistoria genom referenser till sin egen medverkan i Documenta 8 i Kassel 1987. Där visade Knoebel en fristående skulptural vägg med tre portar under titeln Zu Hilfe, zu Hilfe, sonst bin ich verloren (Hjälp, hjälp, annars är jag förlorad). Titeln är i sin tur ett citat ur Mozarts Trollflöjten; 2009 använder sig Knoebel åter av temat genom de tre portar som besökarna på Neue Nationalgalerie har att välja mellan för att komma in i utställningen.

Resten av den spatiösa byggnadens markvåning upptas av verket Raum 19, i sin tur en association till det rum intill Rum 20 i Konstakademien i Düsseldorf dit Knoebel hänvisades av sin lärare Beuys. Verket i Neue Nationalgalerie består helt enkelt av diverse byggnadsmaterial, staplat i galleriet. Det tredje ingreppet i van der Rohes arkitektur består av bemålade fönster, genom vilken dagsljuset silas mjukt och subtilt och därigenom ger hela utställningsrummet en mycket förtätad prägel.
Knoebel tar med denna utställning på ett djärvt och konsekvent sätt hela byggnaden i anspråk och gör rummet till sitt, och detta med ytterst lågmälda, närmast diskreta medel.

Imi Knoebels självklara förhållningssätt till hela 1900-talets moderna konsthistoria får sin alldeles speciella och tydliga gestaltning i Deutsche Guggenheims utställning Ich nicht. Den lite kryptiska titeln är ett direkt svar på konstnären Barnett Newmans (1905-1970) projekt Who´s afraid of red, yellow och blue? från mitten av 1960-talet, omfattande fyra epokgörande arbeten med vilka Newman markerade konstens och särskilt måleriets grunder. Newmans absoluta renodling av konstens grundvillkor var i sin tur en referens till Piet Mondrians modernism, och Knoebel ansluter sig således med såväl ord som genom sina verk direkt till denna tradition. Så visar han exempelvis hos Deutsche Guggenheim sin svit målningar betitlade Grace Kelly, ett fullständigt icke-föreställande måleri som helt och hållet använder sig av grundelementen färg och form.

Nej, Imi Knoebel är definitivt inte rädd för rött, gult och blått; han räds inte sammanhang, tradition, beroende och tillhörighet. Tvärtom ser han sitt eget konstnärskap som en del av konsthistorien och går lika självklart i dialog med Beuys, Mondrian och Newman som med Mies van der Rohe på Neue Nationalgalerie. Och han gör det med den frihet som bara är riktigt möjlig med denna djupa förankring i konstens grundelement, rött, gult och blått. Kanske är det också så man ska läsa titeln Zu Hilfe, zu Hilfe: som konstnärens bekännelse av sitt behov av "hjälp" av sina företrädare.

De tre utställningarna med Imi Knoebels verk aktualiserar därmed inte enbart ett ovanligt på en gång tidlöst och dagsaktuellt konstnärskap. De tydliggör också hur det vi kallar samtidskonst alltid har en bakgrund och ett förflutet, utan vilket det nya skulle vara hjälplöst förlorat.
En reflexion blir i detta Venedigbiennalens år alldeles ofrånkomlig: Varför har inte Imi Knoebel fått företräda sitt hemland i Venedig, i stället för det tämligen misslyckade försöket att radikalisera sitt deltagande som Tyskland gjort genom att upplåta paviljongen i Giardini till en brittisk konstnär? Imi Knoebels orädda bruk av rött, gult och blått hade varit ett vältaligt svar på alla samtidskonstens vilsna frågor.

Den fotografiska bilden har numera sin självklara position i konstvärlden. Många är också de priser som specifikt delas ut till konstnärer som arbetar med fotobaserad bild. National Portrait Gallery i London är en av dessa institutioner. Också Berlin har sitt fotopris, Deutsche Börse Photography Prize som i samarbete med London Photographers Gallery årligen belönar en konstnär som med sin fotografi tillfört fotokonsten något väsentligt.
Hos C/O Berlin på Oranienburgerstrasse visas i sommar verk av de fyra konstnärer som nominerats till 2009 års pris: Paul Graham, Emily Jacir, Tod Papageorge och Taryn Simon. I mars föll juryns val på Graham, som fick årets pris på 30 000 brittiska pund.

Paul Graham är den direkte dokumentatören av dagligt liv i USA. Han arbetar i en stolt tradition som räknar världsnamn som Walker Evans och Robert Frank bland sina namnkunniga företrädare. Paul Graham fotograferar vad det tränade konstnärsögat iakttar: en rökande man vid en husvägg, några lekande barn på en förortsgata, en svart kvinna med orangefärgat hår som intar sin medförda snabbmåltid utomhus. Graham är den seende fotografen med subtil känsla för de berättelser som det direkt iakttagna härbärgerar strax under ytan.

Emily Jacir, bosatt i Ramalla, var för några år sedan aktuell med utställningen Where We Come From på Moderna Museet i Stockholm. Jacir har ett helt annat förhållningssätt till fotomediet. De direkta fotografiska effekter som Graham söker saknas nästan helt i Jacirs verk. Hon använder mediet rent dokumenterande för att förmedla ett mycket speciellt budskap.
På Moderna Museet handlade det om de absurda villkor som råder för många palestinier i Gaza.
I projektet Material for a film, tidigare visat på Venedigbiennalen 2007, fokuserar Jacir hela intresset på den för terrorism anklagade och av israeliska Mossad på öppen gata avrättade palestinske aktivisten Wael Zwaiters liv. Brev, fotografier och annat dokumentärt material redovisas sakligt och osentimentalt i Jacirs bilder.

Den mest konceptuellt arbetande konstnären av de fyra finalisterna, Tod Papageorge, USA, använder sig av bibelns Genesis (Första Mosebok) som motivisk bas för sin fotografiska svit Passing Through Eden. Papageorges fotokonst är raffinerad, mångbottnad och minst av allt illustrerande, med en ovanlig kombination av patos och humor.
Den fjärde finalisten, Taryn Simon, USA, är ute i ett mycket bestämt syfte när hon med alla till buds stående medel försöker forcera tabun och hinder i ambitionen att spegla en mer bortvänd sida av det samtida amerikanska samhället. Bilder som den unga invandrarflickan som i gynekologstolen får hjälp att återskapa sin förlorade oskuld eller den dödsdömde mannen som tillåts en timmes "frihet" om dagen i en utomhusbur är sådant som etsar sig fast i minnet.

Jämsides med årets fyra konstnärers bilder visas också en retrospektiv utställning, Vision of our time, där tidigare års pristagares bilder exponeras. Bland dem som vunnit det åtråvärda priset finns konstnärer som Andreas Gursky, Candida Höfer, Malick Sidibé och Philip Lorca di Corcia, vilket säger något om bredden i Deutsche Börses fotografiska utblickar.
Utställningen har tidigare i år visats i London och går efter Berlin vidare till Frankfurt.

Knoebel knyter an

Imi Knoebel är sommarens heta namn i konstens Berlin, skriver Cristina Karlstam.