För några år sedan började någon käck svensk konsult använda sig av det gamla amerikanska uttrycket ”tänka utanför boxen”. Snart pratade alla konsulter om boxar, så ofta att det mest konventionella och inrutade man över huvud taget kunde göra i konsultbranschen var att säga just ”tänka utanför boxen”.
Att vara nyskapande är det svåraste som finns. De riktigt desillusionerade skulle till och med säga att allt redan är gjort, men så är det förstås inte.
Med sin redan omtalade comeback Shaking the habitual bevisar The Knife att det fortfarande går att gå utanför ramarna för det förväntade, utan att det behöver urarta i ett ostrukturerat oväsen.
Första singeln Full of fire är smått fantastisk. En distad och fulsnygg syntpuka bankar aggressivt genom hela låten som böljar fram i nio minuter, omformar sig och överraskar.
Pukor brukar användas som dekoration, för att markera saker i musiken. Här får de i stället utgöra själva fundamentet. Detta är också ett stilgrepp som The Knife återkommer till flera gånger.
Här finns åtskilliga oljefats- och panflöjtsliknande plastljud som för tankarna till leksaksaffärer, ljud som borde vara ironiska små krumelurer, men som i stället används som huvudingredienser i en slagkraftig och smått punkig industripop.
Karin Dreijers spöklika stämma får ofta sällskap av ett skräckfilmsartat sågtandsgnissel och det är, enligt min mening, en riktigt vacker mardröm syskonduon bjuder på.
Att Olof och Karin Dreijer har humor råder det ingen som helst tvekan om. Men de är också extremt pretentiösa, något som kan vara både älskvärt och övermodigt.
Älskvärt därför att de vill så mycket mer med sin musik än att bara underhålla och ha kul. Sådana artister behöver vi fler av. Övermodigt därför att de vill förändra världen i en socialistisk, queerfeministisk och ekologisk riktning med hjälp av krävande konst och utan att visa sina ansikten.
I stycket Old dreams waiting to be realised gnider duon metall mot metall inuti en ekokammare i 19 minuter. Någonstans där balanserar de också farligt nära gränsen att bli en parodi på sig själva.
Även experimentella, nytänkande artister som The Knife kan nämligen lätt fångas i sina egna ambitioner och måla in sig i ett syrefattigt hörn. När de leker med ekon och stön i 10-minuterslåten Fracking fluid injection blir det både skitnödigt och masturbatoriskt på samma gång. Då har de krupit in i en box.
Det som ändå räddar The Knife, och gör delar av deras musik helt oumbärlig, är att de utöver sin egensinnighet fortfarande intresserar sig för hårda dansrytmer och popmelodier.
Avslutande Ready to lose är till exempel en stämningsfull och olycksbådande elektronisk pop, ett bra exempel på klassisk The Knife-magi.
Bästa låten: Full of fire
