Knappast något hafsverk

Om man söker efter den svenska folksjälen behöver man inte ta sig längre bort än till närmaste campingplats på sommaren. Där finns de bekväma träningsoverallerna, foppatofflorna, Per Gessle i radion och en doft av söndergrillade flintastekar serverade med potatissallad i behändiga byttor.
Campingplatsen kan ses som en sorts Sverige i koncentrat. En långfilmskomedi om en husvagnssemester bör därför kunna bli rena igenkänningsfesten. Att tv-filmen Vi hade i alla fall tur med vädret från 1980 fortfarande är en av våra mest önskade reprisklassiker är knappast någon slump. Vi gillar att se oss själva i en skrattspegel.

28 år har förflutit sedan den första filmen. Gösta och Gun är inga unga föräldrar längre, utan fårade pensionärer. Mot bättre vetande ger de sig ut på vägarna igen, den här gången i en husbil, på väg till sonens bröllop i Norrland.
Den krånglande tv-antennen har bytts ut mot en krånglande parabol, och Gösta lider inte bara av samma heta temperament som förr utan också av "spanska kastanjetter", eller svårartade hemorrojder. Hans prekära hälsostatus och ömmande sätesregion visar sig få stor betydelse för händelseutvecklingen.
Gapflabben kommer ganska glest den här gången men leendet finns där mest hela tiden. Till stor del beror det på Claire Wikholm som är så trygg i sin komiska framtoning att man verkligen myser i biofåtöljen. Samspelet mellan henne och Rolf Skoglund är också föredömligt och karaktäristiskt för ett par som har åldrats tillsammans.

Den tragikomiska berättelsen kunde dock ha knutits ihop på ett bättre sätt. Åtskilliga scener blir till fristående sketcher och flera historietrådar förblir hängande i luften. Här finns också ett par bifigurer som bara är halvroliga, som en fånig tysk campingvakt och en klichéturk ("2000 kronor, bara för dig, kompis").
Med tanke på att Vi hade i alla fall tur med vädret - igen är en uppföljare som uppenbarligen åker snålskjuts på en trygg gammal publiksuccé, på känt Sällskapsresanvis, så är den ändå inget hafsverk. Filmen har fler förtjänster än igenkänningskomiken och referenserna bakåt i tiden. Inte minst så är den rörande.

Man känner för karaktärerna, trots att de är karikatyrer. Förmodligen därför att dessa semestersabotörer bär på drag som de flesta av oss kan relatera till, hur mycket vi än försöker hånle åt dem eller distansera oss.

Knappast något hafsverk

Gapflabben kommer ganska glest den här gången men leendet finns där mest hela tiden, konstaterar Björn Lövenlid.