Michael Thorton är en superhemlig agent på uppdrag från den om möjligt ännu mer hemliga organisationen Alpha Protocol. Flygplanskapande terrorister är på agendan. Men saker och ting är inte riktigt som de verkar och agent Thorton kastas in i ett komplext skeende med allvarliga konsekvenser.
Amerikanska spelutvecklarna på Obsidian Entertainment har koncentrerat sig på uppföljare sedan de slog upp portarna 2003. Rollspelsuppföljare för att vara mer precis. Arbetsfördelningen har varit klar i ett tidigt skede. Någon, kanadensiska Bioware till exempel, har skapat ett nytt varumärke (med allt vad det innebär av bakgrundshistorier, karaktärsgallerier och universum), lanserat ett original och sedan dumpat serien i Obsidians knä. Knights of the Old Republic, Neverwinter Nights och Fallout – Obsidian har presterat bäst(?) när det tuffaste jobbet redan är gjort. Men med Alpha Protocol testar man sina vingar med ett helt nytt spel, skapat från grunden och upp av Obsidians manskap. Resultatet blir, inte helt olikt studions tidigare titlar, intressant – men inte helt lyckat.
Alpha Protocol är nämligen ett ganska spretigt spel. Till en början känns det nästan som att missarna och spelets mindre lyckade egenskaper kommer ta överhanden. Det ser inte särskilt bra ut, styrningen sätter krokben för spelaren vid fler än ett tillfälle (att sikta är särskilt svårt) och den artificiella intelligensen är minst sagt bristfällig. Men ju längre in i berättelsen man kommer desto svårare är det att blunda för spelets verkliga kvalitéer. För även om manuset inte är det mest seriösa – det spelar ganska hårt på de klassiska spionfilmsklyschorna – så är det väl utfört. Och framför allt föränderligt, beroende på vilka val man gör, på ett sätt som få andra spel av den här sorten lyckas med (kanske den enda del där Alpha Protocol lyckas bättre än, till exempel, Mass Effect 2). Faktum är att det är dialogsystemet, med sina tidsbegränsade valmöjligheter som stämningsfullt stressmoment, som lyfter spelet från att vara bara ännu en halvrisig tredjepersons-shooter med rollspelselement till ett spel som faktiskt kan vara värt en genomspelning. De rollspelsflörtande specialiseringsmöjligheterna och den smart utformade dialogen banar väg för en upplevelse som växer och utvecklas med tiden.
Det når aldrig upp till Mass Effects höjder, men Alpha Protocol är ändå ett spel som har sina poänger, ett spel som försöker göra saker på sitt sätt – även om det inte är svårt att spåra inspirationskällorna. För Obsidian är det ett viktigt spel för att bevisa att man är mer än bara ett produktionsbolag för löpande band-varumärken. Det är ett B-spel som försöker vara en B-film, men trots allt bjuder på ett par minnesvärda ögonblick.