Klyschigt och konstrastrikt

Filmen bygger på den enorma kontrasten mellan svart, vänlig bilmekaniker med stor familj och vit, bufflig byråkrat vars enda umgänge är jobbrelaterat. De råkar hamna i sjukhussängarna bredvid varandra, båda dödligt cancersjuka men utan något annat som förenar dem - tror väl inte ens producenterna att vi ska tro, och det gör vi ju inte heller eftersom vi sett sjuhundrafyra filmer tidigare med samma förutsättningar.

Den osannolika omaka-paret-klichén toppas med den filmiska startmotorn vad-skulle-du-göra-om-du-visste-att-du-snart-skulle-dö och sedan dröjer det inte många minuter förrän man sitter där och småputtrar tillsammans med Jack Nicholsons och Morgan Freemans griniga gamla gubbar. Det är - faktiskt! - en fröjd att se hur Nicholson fyller filmen med sina små gimmickar r medan Freeman balanserar hans grimaser med en närmast robotartad stabilitet. Att filmens konstruktion hela tiden lyser igenom på ett mycket klumpigt sätt spelar mycket liten roll när Nicholson släpps loss.

Vad man inte hade önskat av en film med ett så trivsamt och lagom förljuget feelgoodanslag var att den skulle förvandlas till en rapsodi över grabbiga saker som gubbar vill göra innan de dör: köra racerbil, åka motorcykel på kinesiska muren, hoppa fallskärm. Men det är just vad som händer med filmen, som om någon i filmfabriken tror att samtal om döden automatiskt får större resonans om de förs på pyramidens topp.

Det får de nu inte nödvändigtvis, särskilt inte om manus rakt igenom förlitar sig på välkända klichéer. Men det är också det som är tjusningen med Nu eller aldrig - den är i grunden så svag att den tvingas luta sig helt mot sina skådespelare, och det är en njutning att se dem förvandla denna klafsiga soppa till underhållning.

Klyschigt och konstrastrikt

Nu eller aldrig tar sin utgångspunkt i en klyscha, fyller på med fler och är nästan hela tiden nästan helt oemotståndlig, skriver Mårten Markne.