Den var som gjord för att bli till film - Engelsforstrilogin, den explosionsartade crossover-litteratursuccén om sex tonårstjejers magiska uppvaknande i en småstad vid porten till ondskan. När den första boken efter åratal av arbete och byte av filmbolag nu slutligen hamnat på vita duken känns det bara helt klockrent, ja närapå mer lyckat än boken i sig. Rebecka, Minoo och de andra är sina karaktärer ända ut i fingerspetsarna, Engelsfors tomma gator blir på filmduken till ödesmättade karbonkopior av böckernas tonårsdystopiska atmosfär, och de övernaturliga momenten växer tiofalt översatt till rörlig bild.
Den blyga, den mobbade, emo-tjejen, partytjejen, den som själv mobbar, den med ätstörningar - ”Cirkeln”s huvudkaraktärer Minoo, Anna-Karin, Linnéa, Vanessa, Ida och Rebecka är som ett veritabelt kartotek över ungdomens plågor och umbäranden. Dock har de inte mycket mer att göra med varandra i den hatade skolan än att utbyta diverse hånfulla blickar.
Men när de sex tjejerna gradvis börjar upptäcka olika slag av magiska förmågor och att de i själva verket är häxor, tvingas de också att lära sig samarbeta mot de onda krafter som hotar. För en häxa har redan strukit med, och mördaren går fortfarande lös.
Med ett naturromantiskt bildspråk målar regissören Levan Akin (”Katinkas kalas”) snyggt upp både vardagstrassel och färgstark magi. Filmens stora behållning är hur som helst inte de specialeffekter den bjuder på - snarare den osminkade bilden av hur pass vidrigt det faktiskt kan vara att vara ung och maktlös, med föräldrar som inte bryr sig, är frånvarande, eller bara är helt fel.
Soundtracket är en annan av filmens tjusningar, med musikaliskt smågodis från artister som Anna von Hausswolff, Fever Ray och The Hives och där Kate Bushs ”Running up that hill” episkt får illustrera tjejernas förtjusning över sina nyvunna förmågor. Benny Andersson, som även fungerar som en av filmens producenter, bidrar också med nyskriven och minst lika magiskt stämningsskapande musik.
Med det sagt finns här också svagare delar, som tempot. Med nära två och en halv timmes längd blir vissa partier bitvis sega, och ett lite större mått av ”kill your darlings” hade ibland varit välkommet. Man har dock lyckats sålla väl i det späckade grundmaterialet, strukit det oväsentliga och väl stuvat om till passande filmisk form. Med ett slut som i sig toppar hela filmen säger jag bara - langa hit nästa Engelsforsfilm. Och det snart.