Scenografen Tor Svae har byggt upp miljöerna ur Barbro Lindgrens böcker och har valt att ha med författarens egna teckningar.
– Han gör det så bra, med sådan känsla, säger Barbro Lindgren, som såg utställningen i en något annorlunda form på Dunkers kulturhus i Helsingborg förra året.
Själv lägger hon sig inte i upplägget.
– Jag är nog ovanligt lite engagerad i sådant som görs på mina böcker. Däremot vet jag vilka som gör vad och jag vet att de är bra. Därför kan de göra lite som de vill, säger hon.
För alla som läst de två böckerna, eller sett den tecknade filmen från 2005, är det mesta bekant. Dörren till ladan står öppen och det är bara att kliva på och säga hej till de morrande tigrarna som ligger huller om buller.
– De är väldigt snälla, försäkrar Barbro Lindgren.
Utanför den möblerade vedboden svävar Dartanjang genom luften, iklädd små leopardkalsonger och med en lång kvist i det tunna håret. Han tror att han är Hjortfot.
Om Barbro Lindgren måste välja är Dartanjang hennes favorit.
– Dartanjang var min svärfar. Han kom ut till oss och bodde kvar längre och längre tid för varje gång. När han arbetade i stan var han fin direktör i operahuset – noggrann och fint klädd. Ute hos oss såg det ut som om han blivit tappad på soptippen.
På utställningen finns självklart en soptipp på plats. Ovanpå ligger giraffen och sover. Utanför den uppbyggda korvkiosken kommer samma giraff i full galopp med Loranga och Masarin på ryggen – det är Barbro Lindgrens egen uppförstorade teckning.
Pojken Masarin är en blandning av Barbro Lindgrens två söner när de var barn. Det var för deras skull hon slängde in både giraffen och tigrarna i berättelsen.
– Jag brukar inte ha den sortens fantasi men jag trodde att barnen skulle tycka att det var ganska kul, säger hon.
Förlagan till den yvige, något bufflige Loranga, pappan som alltid går omkring i morgonrock, är sönernas pappa.
– Han såg ut så där och höll på så där. Han jobbade på tv. När han kom hem slängde han av sig de vanliga kläderna och hade på sig den där badrocken.
Han hade faktiskt en tevärmare på huvudet också. Det var vinter och 18 grader kallt. Han hade ingen mössa och skulle köra bil fem mil in till stan. En bil av typen ”skrotopel”, utan värme.
– Då såg jag den där tevärmaren. Han fick lova att inte ta av den när han kom in till Norrtull och köerna.
Utställningen byggs upp i Studion på Kulturhuset Statsteatern i Stockholm och är gratis hela sommaren, från 17 juni till 23 augusti.
Barbro Lindgren är förvånad över att böckerna fortfarande är så uppskattade och förstår inte riktigt varför.
– Det är ju otroligt konstigt, säger hon, men berättar också att de finns ”väldigt många vuxna som inte alls tycker om dem, för att de inte har den humorn”. (TT)