Klipp och klistra med Tom Waits

Han är inne på sitt fjärde decennium som artist. Första riktiga albumet ­ med det nästan slutgiltiga namnet Closing Time ­ kom redan 1973. Därefter följde ett antal fortfarande smått tidlösa album, med riktigt stora höjdpunkter som Swordfishtrombones och Rain dogs på 80-talet. Nittiotalet avslutades med ytterliga ett mästerverk: The Mule variations.Förra dubbla släppet med Alice och Blood money tillhör också hans musikskatter.Men, tillbaka till nuet. Real gone har ett par speciella egenskaper. Det innehåller inget piano (vilket måste vara första gången i Waitshistorien) och grunden till inspelningarna är gjorda hemma i Waits badrum. Där har han lagt ett spår med vad han kallar "human beatboxing" så på många av de femton spåren är det inga trummor.Musikaliskt använder han sig av den slitna beteckningen smorgasbord (som det heter internationellt). Influenserna kommer från traditionell blues, jamaicansk rock-steady, latinska och afrikanska rytmer och melodier. Ljudande kubism eller "cubist funk" kallar han det själv. Inblandat i den i sig ovanliga ljudbilden har han lagt musikfrämmande ljud med hiphopsk klipp- och klistrateknik.Jomensan. Och hur låter det? Som sagt ojämnt. Några av sångerna tillhör hans bästa på senare år, andra spår vill man helst hoppa över. Att lägga ned jobb på att programmera en lyssning på cd-spelaren kan löna sig. Fast å andra sidan ger de stora kasten en speciell rytm åt plattans upplägg som vinner i längden.Produktionen varierar från spår som låter som om de är inspelade över telefon till snyggt arrangerade och välljudande jazzbluesballader.Med sig denna gång har han trotjänarna Marc Ribot på gitarr och Larry Williams på bas. I övrigt ett ganska sparsamt antal musikanter där sonen Casey Waits är flitigast förekommande.Det spelar egentligen ingen roll vilka och hur många han har med sig. Det är Rösten Waits som ger karaktären. Och den finns här i riklig mängd, lika hest rök- och whiskymörk som vi vant oss vid.