Klichéer på skam

Al Jarreau är en sympatisk sångare, musikalisk ut i fingerspetsarna, som dock kunnat bli alltför trivselgemytlig med sina vokala tricks. Men inför hans nya album Accentuate the positive är det bara att kapitulera. Den här gången har Jarreau åstadkommit en riktigt stor jazzplatta i det lilla, intima formatet.Repertoaren består av mestadels välkända standards, av kompositörer som Ned Washington, Hoagy Carmichael och Duke Ellington, fram till Bill Evans Waltz for Debby. Men alla klichéer om hur dessa melodier ska framföras kommer på skam när Al Jarreau smakar på melodierna helt förutsättningslöst.Intim kammarjazzUttrycket är neddraget till en intim kammarjazz där Jarreaus röst står i nära samspel med instrumentalisterna, med inlagda dialoger t ex med Christine McBrides kontrabas i Lotus, eller med Larry Goldings Jimmy Smith-ångande hammond i I'm beginning to see the light.Jarreau surfar lekande lätt och ledigt på melodierna och prövar olika nyanser, inte sällan med sin ljusa röst neddragen nästintill en viskning, och hela tiden med absolut tonkontroll, som i den mjukt tassande versionen av Lionel Hamptons Midnight sun.Ett annat skäl till att albumet övertygar är de genomgående suveräna musikerinsatserna, med delikata gitarrinpass av Anthony Wilson och ett smidigt rytmspel som aldrig blir baktungt av Peter Erskine. Al Jarreau har helt enkelt valt någ­ra av de bästa.