Tropisk hetta. Det är vi inte så bortskämda med på de här breddgraderna. Eller, ”bortskämda” förresten – det är inte ordet jag skulle välja. Utsatta är bättre. Drabbade. Jag är inte så förtjust i värme, jag tillhör skaran som klagar redan efter ett par fina sommardagar. Det brukar inte vara så populärt, och därför kan jag finna en viss tillfredsställelse i att värmen når såna nivåer som den gjort de senaste veckorna – allt fler stämmer in i klagosången, jag är inte längre ensam. När hettan blir en nationell angelägenhet kan jag till och med finna något slags pervers njutning i att allt är klibbigt, hett och outhärdligt.
Annars gör sig värme bäst mellan bokpärmarna. I litteraturen är värmen, liksom utomlands, av ett helt annat slag. Där är den tryckande hettan och de dallrande sommarnätterna ofta förknippade med lust, indolens och frihet. Som i Marguerite Duras underbart lättjefulla roman Sjömannen från Gibraltar, som kom på svenska för första gången i vintras. Där följer en uttråkad man med en kvinna på hennes lustjakt i sökandet efter en sjöman hon en gång känt. De iakttar människor, äter mat, super. Men det som verkar så lockande slött – solen, havet, spriten – döljer bakom fasaden av lättsinne en ständig ångest över tillvarons inneboende meningslöshet.
I Anne Swärds senaste roman Till sista andetaget vibrerar den svenska högsommarhettan över det Skåne där den unga Lo växer upp alldeles intill järnvägen. Brännhet räls, kvav luft och rovfåglar i olycksbådande cirklar ovanför. Och i Gabriella Håkanssons roman Hjärnmänniskan kämpar bokens huvudperson med sin otäcka demon i ett minst sagt brännande klimat i Indonesien.
Det är inte sällan det ruvar något hotfullt under drönarlivets bekymmerslösa yta. Kanske är det därför sommaren, sommarvärmen och deras chimär av vidlyftighet – vi håller hårt i föreställningen att den här säsongen är synonym med det enkla livet – är så flitigt utnyttjad i skräck- och kriminalromaner. Den perfekta bedrägligheten. Peter Robinsons första deckare om den klassiska snuten Alan Banks har titeln En ovanligt torr sommar, och i John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda vaknar de döda till liv i Stockholmsk högsommar. Inte bara brott och hemskheter gör sig bra i den litterära värmen. Sex gör det också. Ett av de mer exotiska exemplen på det är Anaïs Nins debut, Incestens hus, i vilken luften vibrerar av hetta och lust i sann karnevalisk anda.
Men värme har onekligen dåligt inflytande på tankeförmågan. Ett lika klassiskt som ojämförligt exempel på det är Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Hade den handlingen ens varit möjlig i ett klimat där man kan hålla huvudet kallt – bokstavligt och bildligt? Å andra sidan är bristen på tankeverksamhet kanske ett av de mest försonande dragen med sommarhettan, särskilt åtråvärt ter det sig för någon som liksom jag otåligt väntar på semester. Då låter slutraderna i Anders Olssons dikt ”här växlar ljuset” – ur samlingen men så oändligt lätt att svara dig som utkommer i augusti – som en utopi:
och solen är en kvarn
som mal och befriar varje tanke
till virvlande korn
i de väldiga armarnas rörelse