Jag var borta där ett tag. När känseln försvann från ansikte och händer, när hjärtat rusade och ett mejl ovanpå de andra i inkorgen gjorde att väggarna föll över skrivbordet, då gick jag hem. "Akut stressreaktion", skrev läkaren på blanketten.
Det är märkligt att plötsligt inte arbeta, men två relaterade debatter har varit särskilt intressanta att följa från min passiva horisont, om arbete och duktiga flickor.
Författaren och kulturskribenten Therese Bohman skrev alltså ett uppmärksammat försvarstal till den duktiga flickan, hon som gör den bespottade duktigheten till ett vapen för social rörlighet (Expressen 15/4). Det är en slående bra text, men den rymmer också ett element av halmgubbe. Är det verkligen ute att vara duktig?
Det är möjligt att kultursidorna föredrar stökiga Pippi framför Annika (hon är ju rätt trist tecknad), men i sinnevärlden ser det annorlunda ut. Vem älskar egentligen den som spårar ur, skiter i skolan, bråkar med polisen och misslyckas med koderna?
Duktigheten står tvärtom rätt högt i kurs. Arbetslinjens smala väg kräver stora mått av disciplinerad duktighet, och den som ramlar av har svårt att hävda sitt värde. Allra tydligast blir tendensen kanske i förslagen om att knyta uppehållstillstånd till jobb; den som vill leva här gör bäst i att vara duktig och produktiv.
Tankarna går till Isaac Rosas roman "Den osynliga handen" (Astor förlag, 2012) och muraren som känner hur gränsen mellan honom själv och arbetet löses upp: ”… så började han i stället föreställa sig själv som en tegelsten, han och hans kollegor i arbetslaget, alla arbetare på bygget som tegelstenar på samma pall..." Eller till Elise Karlssons "Linjen" (Natur & kultur), som är en lysande gestaltning av ett tillstånd där bara arbetet ger människan ett existensberättigande – och sedan äter henne hel.
På senare tid har också arbetskritiken slutgiltigt nått över mainstreamtröskeln i den svenska debatten. De reaktioner som uteblivit inför många tidigare verk på temat – som Erik Holmströms "Den nya gudomliga komedin" – har med Roland Paulsens tragikomiska skildring av arbetsförmedlingen satt igång högprofilerade skribenter som Lena Andersson, Karin Olsson och Lisa Irenius. Olsson undrar "hur många timmar av de duktiga flickornas flit och blåställens tidiga morgnar som har behövts för att finansiera [Paulsens] forskning om arbetets meningslöshet" och menar att hårt arbete är "en förutsättning för varje klassresa" (Expressen 19/4).
Klassresan är en oerhört central figur i sammanhanget, en liberal darling att hålla fast vid som moralisk livboj i en värld där vissa föds med allt och många föds med inget.
Bohman lyfter fram sociologen och UNT-skribenten Lena Sohl, som disputerade häromåret på en avhandling om kvinnors klassresor, men hon låter en viktig poäng gå förlorad: Att de duktiga döttrarna får en specifik funktion i att ursäkta klassamhället.
Sohl skriver i DN: "När socialt uppåtstigande från arbetarklassen blir avgörande för att kunna få 'ett bättre liv' bygger det på att majoriteten lämnas kvar i de livsvillkor som några har lämnat. Ett land som behöver klassmässig rörlighet är ojämlikt – och kan så förbli." (17/7 2014)
Nå, hjärtat slog och sjukskrivningen tog slut. När en fast anställd kulturchef kraschar lite lagom av stress och utmattning kan hon gå hemma i några veckor och dricka kaffe och tänka på arbetet som abstraktion och kultursidesdebatt. Inte behöver hon tänka så mycket på pengar som tar slut, på muskler som tar slut, på sms som tystnar när man tackar nej till jobb – eller på att vara så duktig att hon slipper lämna landet.