Klassikerkänsla

16-åriga Junos graviditetstest är positivt. Till och med tredje gången hon tar det samma dag.
Bakom all verbal slängighet är Juno en sällsynt rakryggad ung person. Redan innan hon berättat för pappa och styvmamma om graviditeten har hon ordnat tid för abort, ändrat sig och ordnat adoptivföräldrar till den blivande babyn i stället.
Jason Reitman, som tidigare gjort den utmärkta filmsatiren Thank you for smoking (2006) berättar lättsamt, smart och med stor värme för alla inblandade. Historien om denna tonårsgraviditet utvecklas inte enligt förväntade mallar och manusförfattaren Diablo Codys dialog är kvick, framför allt om man hänger med i originaltalet och skippar de något valhänt översatta textremsorna.

Så mycket moraliserande finns inte här och möjligen att jag kan sakna något disskussionsembryo om vad den blivande babyn kan tänkas ha för synpunkter på sitt öde.
Att låta en tonåring få bestämma vilka som ska bli adoptivföräldrar är också mycket långt från vad präktig svensk lagstiftning tillåter, men bortsett från det fungerar historien faktiskt. Kanske för att regissören och manusförfattaren tycks hysa en inneboende tro på alla människors förmåga till kärlek och önskan att göra det mest rätta. Sämre utgångslägen kan man ju ha för en filmkomedi.
Denna komedi är en fräsch överraskning, precis som ryktet från dess upphovsland gjort gällande. Juno har jämförts med förra årets amerikanska independentsuccé Little miss Sunshine, men har en lättare, mer ömsint ton i förhållandet till de människor som skildras.

Skådespelaren Ellen Page, som har Junos roll, har knappt hunnit fylla 20, men redan seglat upp som en av de mest intressanta amerikanska filmskådespelarna. Hennes rolltolkningar i de betydligt mer allvarliga filmerna Hard candy (2004) och An american crime (2007), var strålande och här gestaltar hon Juno som en tonårig och färgstark Pippi Långstrump. Hon har en sällsam utstrålning och styrka och levererar replikerna i filmen likt en rutinerad stå upkomiker, med känsla för timing och nyanser. I skrivande stund har hon nominerats till en Oscar för denna rollprestation. Juno är också Oscarsnominerad till årets bästa film, för bästa regi och originalmanus.

Ellen Pages rollfigur Juno har namnet gemensamt med den antika gudinnan som var Jupiters maka, ett namn som sedan äldsta tider varit förknippat med kvinnlig livskraft. Och livskraft ger hon sannerligen, denna spröda, slängiga tonåring som tänker med hjärtat.
Det allvarliga ämnet till trots är Juno en rolig och charmig film som ger samma förhöjda livskänsla som Fyra bröllop och en begravning gjorde på sin tid (1994). Tänk att det skulle dröja 14 år innan det dök upp en filmkomedi med samma klassikerkänsla redan från start.

Klassikerkänsla

Independentkomedin Juno förmedlar allvar med humor och värme, anser Susanne Sigroth-Lambe.