Den tråkiga förklaringen till klassikerutgivningen är att det är billigt (om det inte är en nyöversättning): när rättigheterna har gått ut är det i princip fritt fram att förse verket med nya pärmar. Det är förpackningen läsarna betalar för – är det enbart texten man är ute efter finns numera tusentals klassiker helt gratis på nätet.
Den roliga förklaringen är att det finns en vilja både att förmedla litteraturarvet och att ta del av det. Debatter om genusfrågor och en litterär kanon har skapat en medvetenhet om att klassiker inte är någon gammal självklarhet att gäspa åt, utan en het och levande fråga.
Rentav något man skriver debattartiklar i Dagens Nyheter om. I veckan skrev 22 kulturpersonligheter ett upprop om att Kulturrådet måste låta kvinnor ta plats i sin satsning ”Alla tiders klassiker” (DN 30/8). I höst ska det spikas vilka totalt 150 titlar som ska ingå i serien.
Ja, klassiker är politik. I Frankrike har det blivit uppenbart de senaste åren då president Nicolas Sarkozy flera gånger har uttalat sig nedsättande om Madame de Lafayettes roman Prinsessan de Clèves. Och i synnerhet om att skolungdomar får läsa den. Sånt strunt och känslosvammel – vad ska det vara bra för?
Bättre sätt att skapa intresse för en bok i Frankrike kan knappast ha funnits. På bokmässan i Paris 2009 delades det ut knappar med texten ”Jag läser Prinsessan de Clèves”. Nu har nyfikenheten även smittat av sig här i Sverige. Eva Alexandersons översättning från 1964 har givits ut som pocket, med en fin introduktion av litteraturkritikern Birgit Munkhammar.
När jag läste Prinsessan de Clèves insåg jag först till min fasa att jag på sätt och vis höll med Sarkozy. För en nutida läsare känns den riktigt fånig: Prinsessan de Clèves storslagna men förbjudna passion för en man hon knappt har talat med: hertig de Nemours, ”en sällsport ståtlig och vacker världsman”, med ett ”oförlikneligt mod” och ”enastående behagfullt väsen”. Värst är nästan svärmeriet för hovet och kungligheter – alla dessa ädla och förnäma högheter.
Men just för att Prinsessan de Clèves provocerar med sin överhetsdyrkan och dygdpredikan, så berör den. Känslosvammel eller ej: den lämnar efter sig en inblick inte bara i ett historiskt kvinnoöde utan också i en annan tid, som likväl har paralleller med vår.
På sistone har Nicolas Sarkozy, alltmer desperat med rekordlåga opinionssiffror, gått från att attackera litterär bildning till att slå ner på ett redan utsatt folk – romerna. Han är i full färd med att deportera tusentals romer från Frankrike. Vem som helst som har läst klassiker om andra världskriget, som Primo Levis Är detta en människa eller Sebastian Haffners En tysk mans historia, inser faran av att hetsa majoriteten mot minoriteten.I ljuset av det blir Sarkozys förakt för historisk förståelse genom läsning skrämmande.