Bibliotekstjuven marknadsförs som en dramaserie inspirerad av en verklig händelse och inte som en dramadokumentär. Men Gustaf Skarsgårds karaktär John Manneus är nog ändå mer än bara löst baserad på en verklig människas liv. Manneus förebild var Uppsalaforskaren och bibliotekschefen som stal och sålde värdefulla böcker ur Kungliga bibliotekets samlingar och sedan sprängde sig själv till döds hemma i lägenheten i Stockholm – KB-mannen.
När regissören Daniel Lind Lagerlöf lånar den ökände KB-mannens tragiska livsöde till sitt tv-drama Bibliotekstjuven gör han det till en berättelse om klass. Här får vi möta den tafatta, obekväma och nästan desperat maktlystna John Johansson, nyligen disputerad på en avhandling om Karlfeldt, som inför jobbet som assistent vid Handskriftsavdelningen på KB tar efternamnet Manneus. För att passa in, för att passera som ett akademiskt högdjur i mängden. Det gör han förstås inte.
Aftonbladets Martin Aagård ifrågasatte i sin recension av Bibliotekstjuven om ”den akademiska världen är den rätta platsen att ställa klasskonflikterna på sin spets” (12/1). Ähum. Det är väl en alldeles utmärkt plats för ett klassdrama? På få andra ställen där jag vistats under mitt liv har det varit så plågsamt tydligt vilka det är som med självklarhet brer ut sig och tar plats, som det har varit i de traditionstyngda akademiska rummen vid Uppsala universitet.
Men den är seglivad, myten som säger att inom utbildningsväsendet är det bara kunskap och talang som spelar någon roll. Som om akademin vore en fristad från det övriga klassamhällets unkna hierarkier. Det är den inte. Och jag välkomnar med vidöppen famn ett tv-drama som synar detta i sömmarna. Men problemet med Bibliotekstjuven är övertydlighet. Manneus extrema obekvämhet är inte trovärdig. Han är redan disputerad forskare. Han borde veta vid det här laget att man inte går fram till chefen där han står och samtalar med en akademiledamot och bjuder dem på kubanska cigarrer – vid frukosttid.
Skarsgårds Manneus blir så extrem att den klasskritiska ambitionen nästan lägger krokben på sig själv – ”titta, precis såhär svårt har man att anpassa sig om man är arbetargrabb. Såhär dåligt fattar man koderna.” Men visst, när avdelningschefen i all aningslöshet går runt och samlar in pengar till en kollegas födelsedagspresent – 400 kronor per skalle – då svider det obehagligt.
Men Manneus olämpliga och märkliga beteende är ju i slutändan inte en fråga om klass, utan om ett ganska skört och skadat psyke som inte vet var gränserna går. Och när jag tycker att det blir ”too much” får jag påminna mig själv om varifrån man hämtat inspiration – verkligheten.
Andra delen av Bibliotekstjuven sänds på onsdag i SVT1 kl 21.00
Imorgon börjar äntligen andra säsongen av Solsidan, serien som inte bara roat en nation utan som också lyckats få en svårflirtad humorhatare som jag att uppskatta svensk humor. (TV4, söndag kl. 20.00)
Allt är på plus i tv-tablåerna just nu. America’s Next Top Model fokuserar på haute couture i säsong 15, Hanna Hellquist får eget tv-program och jag snörvlar och gråter som ett barn framför Spårlöst på måndagskvällarna.