Klass, kön och runor

Efter över 400 års arbete har nästan alla runinskrifter utgivits och tolkats rätt övertygande, och man kan tycka att arbetet därmed vore avslutat. I själva verket är sanningen den diametralt motsatta. För det första är det först nu när materialet är ordentligt samlat som man dra de riktiga slutsatserna. Det gäller inte minst för dem utanför runologernas krets som är intresserade av runtexter. För det andra, och viktigare, återstår det en grupp runstensinskrifter som bara har tolkats till vissa delar eller inte alls samt texter vars tolkning sannolikt är felaktig. Det rör sig kanske inte om ett stort antal inskrifter, men det betyder inte att de är mindre viktiga, tvärtom.
Som exempel kan vi ta en runsten vid Salmunge, mellan Rimbo och Norrtälje. Den är varken pampig eller placerad i fina omgivningar som en del andra runmonument. Av inskriftens 17 ord ville Elias Wessén, den store nordisten som har givit ut fler runinskrifter än någon annan, trots sin stora erfarenhet och skicklighet bara tolka 13, och av dem är ett osäkert och bygger på att ristaren har skrivit fel:

Jobjörn och ... reste ... till minne av Gerbjörn(?), sin fader. ... högg dessa runor. ... Gud ...

Wessén är inte nådig i sin bedömning av Salmungestenen och anser att "det är svårt att avgöra, huruvida den utgör en verklig minnesinskrift med tolkbar mening eller kanske endast ett försök att skapa ett dekorativt minnesmärke av traditionell typ, prytt med runor". Han frågar sig också om ristaren "har varit endast runkunnig men icke skrivkunnig" och kommer till slutsatsen: "Ristaren har följaktligen ej bekymrat sig mycket om att inskriften skulle ge språklig mening." Detta skulle förklaras av att ristarens "uppgift kanske inte varit att utföra en minnesvård i vanlig mening".
Det är här det börjar bli intressant. Det är uppenbart att det är något som stör vetenskapsmannen. Wessén antyder nämligen inte vilket syfte ristaren trodde sig uppfylla med en så usel produkt? Om det nu inte är en "minnesvård i vanlig mening", vad är det då?

Den som närmar sig runstenen idag får inte omedelbart något intryck av att stå inför ett sådant inkompetent fuskverk som Wessén tyckte sig se. Och Wessén själv erkände faktiskt att ristningen är tydlig och välbevarad samt att ristaren kunde sina runformer och själva ristningstekniken.
Alla acceptabla runminnesmärken måste ju inte vara huggna av en "erfaren mästare". En unik uppläggning är heller inte detsamma som en dålig.
I motsättning till Wessén vill jag påstå att Salmungestenen var ganska lätt att tolka för dåtidens läsare, och därmed även för oss. Liksom på alla andra runstenar finner vi en minnesformel och en ristarformel: A och B reste sten efter C, sin släkting. D högg dessa runor. Återstår gör bara inskriftens avslutande sex runor. Eftersom redan Wessén har insett att ordet Gud ingår borde han ha försökt tolka det andra som del av en bön. När man har detta klart för sig är det egentligen bara att läsa som det står samt tillämpa den kompetens man har som runolog och namnforskare: Då får man resultatet:

Jobjörn och Änne reste sten till minne av Erbjörn, sin fader - Tule högg dessa runor - Gud må se (honom).

Om det nu har lyckats mig att utan övermänskliga ansträngningar tolka Salmungestenens inskrift precis som den står bara genom att slå i lexikon över fornnordiska ord och namn samt jämföra med andra runinskrifter, varför lyckades inte Wessén? Och för den delen varför har ingen annan runolog efter 1946 alls gett sig i kast med denna text? Varför har alla missat det uppenbara?
Svaret är att man sällan hittar det man inte letar efter. Ingen modern runolog har förväntat sig att Salmungesten ska kunna tolkas fullständigt. Varför inte då? Därför att den avviker. Smaka på detta ord, avviker. Det säger ohyggligt mycket om den som använder det.
Den personen anser uppenbarligen dels att det finns en norm för hur saker ska vara, dels att det som inte uppfyller den normen ska definieras just utifrån detta förhållande, alltså själva avvikelsen. Det är inte fråga om att upprätta olika grupper av fenomen, åtskilda genom olika beteckning. Om vi betecknar Wesséns "minnesvård i vanlig mening" A, utgör Salmungestenen inte B, utan icke-A.
Man hade ju annars kunnat tänka sig en ganska konventionell klassificering enligt en glidande kvalitetsskala där till exempel ett imponerande runmonument skulle betecknas som "en bra runsten" och Salmungestenen som en "dålig", men inte ens detta erkännande vill Wessén ge den.
Detta icke-A definieras bara som icke tillhörande normen, vad det är i sig själv intresserar inte. Det är uppenbart orimligt och ovetenskapligt. Och det är på denna punkt som till och med den mest reaktionära och empiriska positivisten helt enkelt måste reagera. Just tron på att empiri är grunden för vetenskapliga undersökningar dikterar att man inte kan nöja sig med att bara avfärda en del av materialet, oavsett hur liten, som bara icke-material. Om det inte är del av A, vad är det då?

Numera finns det en humanistisk teori inriktad på att studera det som har betraktats som avvikande, nämligen queer-teori. Denna teori utvecklades ursprungligen för att appliceras på könsmönster och sexuellt beteende som konventionellt sett uppfattades som så avvikande att de inte hade någon plats inom gängse definitioner. Men gränserna ändras ständigt, och det som förut uppfattades som stående utanför samhällets etablerade normer kan successivt inlemmas däri.
Queer-teori har gradvis kommit att tillämpas på alla företeelser som har definierats som avvikande och utgör en kritik av själva begreppen 'normalt' och 'onormalt'. På sistone har på svensk botten efter norskt mönster lanserats termen skevt, delvis för att ta fasta på denna utvidgade, inte bara sexuella inriktning.

Hade Elias Wessén inte varit så upptagen med att döma ut Salmungestenen och andra liknande runmonument hade han kanske sett att den faktiskt är mycket intressant. De finns till exempel ett par fascinerande personnamn på stenen, där det första är Änne "han med pannan" och det andra Erbjörn som antyder existensen av en vikingatida metallhandlare (er- betyder "koppar" eller "brons" och har med ordet ärg att göra).
Ristaren Tule har också ristat flera andra stenar med spännande och ovanligt innehåll, varav en finns vid Tumbo kyrka i nordvästra Södermanland och den andra 1,5 mil norr därom i Västmanland. Vi har alltså att göra med en runristare som är verksam i tre olika landskap.
Man kan också konstatera att den unika ornamentiken på Salmungestenen och det på några ställen utmanande sättet att stava i själva verket ger oss en ledtråd till psykologin hos dess ristare. Tule väljer nämligen inte det självklara men kan heller inte vara alltför avvikande, eftersom detta skulle gå ut över förståelsen. Hans excentricitet ligger helt i linje med den utmaning det innebär att ta del av en runstenstext, både då och nu. Det handlar inte om att bara "läsa" i den mening vi förstår idag. I stället måste man "råda" inskriften, ett ord som för övrigt dyker upp i vissa inskrifter som uppmaning till läsaren att aktivt tyda innebörden.
För att ytterligare öka motståndet, och därmed tjusningen i tolkningsarbetet, adderar ristarna ibland olika chiffersystem eller andra finurligheter. Dagens korsordslösare känner nog igen tankegången och den särskilda glädjen i att "knäcka koden". I Salmungestenens fall förekommer sällsynta namn och en unik böneformel. Den enda egentliga klurigheten är en mycket märklig stavning av ordet "sten" som dock inte ställer till problem eftersom alla här förväntar sig just detta ytterst vanliga ord.
Sammantaget har Tule med små medel lyckats skapa ett ovanligt och i mitt tycke charmigt minnesmonument som uppfyller alla krav som ställs på andra runstenar och adderar en krydda genom sin säregenhet. Istället för avvikande rör det sig om nyskapande. Men detta förstår vi inte utan en teoribildning som synliggör vad det handlar om, i detta fall queer-teori.
Det är inte för att hänga på en modevåg eller ett desperat försök att få mitt ämne uppmärksammat i media som jag har använt mig av queer-teori i min forskning, även om jag har offentligt beskyllts för det förra och måste konstatera att om det senare hade varit mitt syfte så har jag verkligen lyckats. Inget annat jag har gjort har väckt tillnärmelsevis lika mycket uppståndelse, uteslutande positiv måste jag säga.

All humaniora handlar djupast om mänsklig identitet. Vem är jag och varför, vem är du? Frågan blir inte mindre intressant för att den ställs till forntidens människor. Att anse deras verklighet som i sig mindre intressant än den framtid vi alla fruktar eller hoppas på, eller de främmande länder och andra kulturer vi så gärna reser till och får kontakt med, är att betrakta som kronocentrism, nutiden som alltings centrum och måttstock, och är inte vackrare än rasism eller sexism. Så fick jag det sagt också.

Henrik Williams, programprofessor i nordiska språk vid Uppsala universitet

Klass, kön och runor

RUNOLOGI. En modern teori om sexuell identitet och synen på avvikelser kan hjälpa oss att bättre förstå udda runstenar som tidigare inte intresserat forskningen. Henrik Williams berättar om queerteori som en nyckel till de äldsta dokument som finns på svenska språket.