Det börjar lite svajigt, så att man blir aningen nervös för födelsedagsbarnets skull. Lagom till Owe Thörnqvists entré drar bandet igång ”Ja må han leva”. Inte överraskande egentligen, men huvudpersonen ser lite förvirrad och besvärad ut när han kommer in och försöker få ordning på sin utrustning.
Men han hämtar sig snabbt. Sätter igång mer som det var tänkt med några textrader om att ryktet om att tänderna i den förr så vassa truten blivit slöa är kraftigt överdrivna. Det stämmer också fullt ut. Trots att det var 85 år sedan han föddes och över 60 år sedan han debuterade med ”Rumba i Engelska parken” och revyn ”Bada med oss” 1953 gör han vitala versioner av de gamla klassiska sångerna och visar att språkkänslan är intakt med de nya. Som i den om att vinna Korvakademiens hederspris, som inte är ett fantasifullt påhitt utan delas ut på scenen i form av en glaskorv.
Det blir förstås en del avbrott under kvällen, så att han blir tvungen att ta till medleyknepet för att hinna med allt. Owe Thörnqvists karriär har gått upp och ner genom åren. Han har varit en exceptionell hitmakare, avstängd från folkparkerna efter att ha nitat en störande åskådare 1965, flyttat till varmare breddgrader, gjort comeback ett antal gånger, senast med avskedsturnén, som förlängdes tills den nästan liknade Bob Dylans Never ending tour. Men framförallt har han varit folkkär och det gäller i synnerhet i Uppsala. Som nu levande Uppsalaprofil är han ohotad i popularitet.
Det vore förstås löjligt att begära att en 85-årig artist skulle ligga i någon slags framkant i musikutvecklingen och det gör han inte. Mycket som var friskt en gång i tiden känns föråldrat nu. Men när det kommer till texterna hänger han med vare sig det är medvetet eller inte, för att han gör som alltid gjort, ligger på alla tänkbara gränser. Gränsen för det anständiga, gränsen för hur det går att vrida och vända på språket och i framkanten på språkutvecklingen. I hyllningssången till Lill Lindfors får han in det moderna ordet ”hen” ett par gånger till publikens sorlande uppskattning.
Jubileumskonserten blir klädsamt rörig. Det glöms både nyskrivna och gamla textrader, tappas glasögon och hålls öppet för infall, men det gör inte så mycket. Grundkänslan är den nästan fullsatta Universitetsaulans storlek till trots en intim födelsedagsfest för närmaste vännerna. Och till viss del stämmer det. Owe Thörnqvist har många vänner, säkerligen fler än de han känner. Som man får när man viger sitt liv åt sådant folk älskar.