Klädsam anspråkslöshet med Big Road

— Den här låten handlar om att åka igenom Söderhamn, säger Gunnar Hofverberg och drar i gång en låt i bästa bluegrassanda med sin mandolin. Det visar hur smidigt Big Road placerar svenska erfarenheter i en amerikansk kontext och att skillnaden kanske inte är så stor som man kan tro. Bandet står med båda fötterna stadigt i en amerikansk tradition där rock, country, blues och bluegrass blandas enligt principen att all musik kommer från samma källa. I en låt dominerar bluesen, i en annan countryn, men utan att några tydliga brott märks. Texterna innehåller alla obligatoriska ingredienser. Tåg, sargade hjärtan och ensamma män. Tiden mäts i hur många miles de ensamma männen har kvar att gå längs de ödsliga landsvägarna. Och trots att det skrivits om de här företeelserna miljontals gånger förut fungerar de riktigt bra i Big Roads tappning. På She flies skulle man om man blundade lätt kunna ta miste på sångaren Mats Brandemark och Tom Petty. Båda sjunger i den anspråkslösa skolan. Liksom Petty litar Brandemark på sin förmåga att nå till målet utan att göra så mycket väsen av sig. Den stora risken i en sådan estetik är att det ständigt hotar att gå över i slätstrukenhet, men när det fungerar är det desto mer effektivt. För Brandemark fungerar det oftast, även om det tidvis blir aningen långrandigt. Anspråkslösheten märks också i helheten. Big Road strävar inte efter att hitta nya vägar eller rasera invanda mönster. De vill bara spela skön, folkinspirerad rock, vilket de också lyckas med.