Kiss: Monster

Men inte nog med det, Gene Simmons och Paul Stanley har i mina öron gjort den förmodligen starkaste Kiss-skivan sedan 1992 års Revenge.
Den här gången helt utan lullull, extrapålägg eller stråkar, och med fokus på eget material. Visst finns det smittande refränger också här, i låtar som Hell or hallelujah och Take me down below, men Kiss är på sitt allra tyngsta humör denna gång och det är framför allt riffen, det ruffiga gitarrarbetet som är motorn i det hela, med lysande insatser av Tommy Thayer.
Pensioneringen verkar således ligga långt borta för Kiss. Snarare torde mängden adrenalin och energi göra många yngre band avundsjuka.