Kings of Leon med råös

Historien om bandet är ganska känd vid det här laget - tre bröder Caleb, Nathan och Jared Followhill, uppväxta i en kringresande predikantfamilj i amerikanska Södern, som tog sina första musikaliska steg i frikyrkorna.Tillsammans med kusinen Matthew Followhill bildade de Kings of Leons, med inspiration alltifrån artister som Neil Young och Pixies till filmregissören David Lynch.Sedan Kings of Leon fått sin beskärda del av det självförbrännande, turnerande rocklivet blev det i början av året tid att vila batterierna, dra sig tillbaka till Mount Juliet i Tennessee och skriva låtar till ett nytt album, uppföljaren till den kritikerrosade debuten. Ingen lätt uppgift.I en klass för sigSångtexterna på Aha shake heartbreak tycks avspegla det intensiva turnerandet och partajandet. Det är mycket vägfararmotiv, miljöbyten och kärleksäventyr, nästan som i gamla bluestexter. Även musikaliskt väljer King of Leon att hålla sig nära rötterna, kanske ännu mer än på debuten, i en strävan att rensa upp och skala av arrangemangen så långt det bara går.Också denna gång tycks inspelningarna vara mer eller mindre live, med torr efterklang och instrumenten nära lyssnaren. Bröderna Followhill är inga märkvärdiga musiker och kusinen Matthew knappast någon bländande sologitarrist, men ifråga om intensitet och uttryck, den där svårdefinierbara essensen av rock´n roll, står gruppen i en klass för sig.Minsta gemensamma nämnareFlertalet av de nya låtarna byggs på busenkla riff och teman, som t ex den snabbskrinnande barnramsan i refrängen till King of the rodeo, eller den rullande Bo Diddley-rytmen i The Bucket. En liknande, uppbruten rytm finns i flera av de snabbare numren, med en osannolik frenesi som om bandet fått något roligt i kaffet.Det är här i de vildare numren som jag tycker bäst om Aha skake heartbreak, när Kings of Leon spelar otyglad, countryfärgad neanderthalrock nästan lika självklar som den gamla tvåackordaren Wild thing. Det gäller det oemotståndliga bluesrockröjet i Four kicks, rockabillystänkande Velvet Snow och en underbart primitiv sak som Pistol of fire, för att nämna några andra exempel. Det är som att Kings of Leon söker rockens minsta gemensamma nämnare. Och de har en förmåga att leverera riff, hooks, som nitas fast i lyssnaren.På albumet finns förvisso enstaka lugnare nummer som den joddlingsaktiga Day old blues, men Kings of Leon gör helt rätt i att ge råöset fritt spelrum.