Kinesiska konstnärer möter svensk bild
Spännvidden mellan det gamla och det nya Kina får sin gestaltning i Bonniers konsthalls nya utställning Spirande vita nätter, skriver Cristina Karlstam.
Foto:
Nu är ju Kina kanske inte längre så "avlägset" vare sig geografiskt eller kulturellt som det varit. De senaste årens snabba utveckling, "från kommunism till kinesisk kapitalism" som Zhang Wei uttrycker det, har tveklöst fört kinesisk kultur närmare västerlandet. Sommarens Olympiska spel har säkert bidragit ytterligare till en ökad närhet och kontakt mellan öst och väst.
Ändå kvarstår givetvis avgörande skillnader, inte minst i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är emellertid frågor som inte tycks vara särskilt angelägna för de unga konstnärer, de flesta födda på 70-talet, som nu gästar Stockholm. Eller är det självcensuren, som torde vara en verksam faktor i ett odemokratiskt samhälle, som här har fungerat? I den mån man kan beskriva utställningen som en samhällsspegel är det snarare det sociala rummet och de personliga erfarenheterna av ett samhälle i snabb förvandling som ges uttryck i konstnärernas 1verk. Några heta politiska utspel letar man förgäves efter.
Den väldiga spännvidden mellan gårdag och nutid, stad och landsbygd, urgamla traditioner och västorienterad modernitet får desto fler uttryck i utställningen. I ett av de bästa verken skildrar konstnären Yang Fudong livet i en kinesisk by där hans far växte upp. I en sexkanalig video i svartvitt gestaltas det torftiga vardagslivet i byn parallellt med en berättelse om traktens vildhundars sökande efter föda. Utan nostalgisk sentimentalitet men med en vemodig rättframhet växer bilden av ett mycket avlägset, gammalt Kina fram. Ett Kina som alltså för bara en generation sedan var det rådande.
Kontrasten kunde inte vara större än till Cao Feis digitala värld i verket RMB City A Second Life. I denna fiktiva värld har konstnären byggt sitt nya Kina; här skymtar till och med det så kallade Fågelboet, OS-arenan i Peking, skapad av arkitekterna Herzog och de Meuron i nära samarbete med konstnären och arkitekten Ai Wei Wei. Cao Fei är också konstnären bakom installationen Utopia factory, där kinesiska industriarbetares vardag skildras i olika tekniker.
Hu Xiaoyuan har använt sig av kläder som betydelsebärande material i sin installation Three clothes, six objects. Bylten av avlagda kläder utplacerade på konsthallens golv leder fram till konstnärens garderob, innehållande endast två plagg: det första babyplagget, det sista, specialbeställda begravningsplagget. Däremellan ett helt liv, symboliserat av de avlagda kläderna som ingen längre behöver. I sin ganska enkla tydlighet är Hu Xiaoyuans verk ett av utställningens mest tillgängliga.
En ljudinstallation, 15 minutes of life, av Yan Jun, reflekterar den kinesiska vardagens kakofoniska storstadsljud, medan konstnärsgruppen Nangjiang har byggt upp en kinesisk trädgård mitt i konsthallen. Trädgården som rum i både fysisk och mental betydelse är en central metafor i den kinesiska kulturen. Konstnärsgruppen kompletterar sin installation med kinesisk kalligrafi på stora hängande ark och med mindre videoverk inne bland träden. I ett av dessa, 100 times, krossas kinesiskt porslin mot golvet, ett av de mest explicita uttrycken för en måhända nödvändig uppgörelse med ett starkt förflutet.
Chu Yans Tape-recording där konstnären rekonstruerat en propagandistisk uppläsning han som skolpojke en gång tvingats utföra är ett annat verk där man tycker sig kunna spåra en försiktig systemkritik. Annars är det en mycket välvillig och tämligen okontroversiell bild av dagens Kina som konstnärerna i den här utställningen förmedlar. Man får snarast känslan av en uttalad vilja hos de medverkande att framstå som vilka västerländska konstnärer som helst. Välviljan får till och med konstnären Chu Yun att dela ut vackra kinesiska lyckostjärnor i papper till konsthallsbesökarna.
Trots denna försiktighet är Spirande vita nätter på många sätt en synnerligen sevärd och intressant utställning. Bilden av det moderna Kina är uppenbarligen betydligt mer komplicerad än vad vi med västerländska värderingar och ögon vanligtvis brukar föreställa oss. Det är ju faktiskt inte självklart att de problemställningar som väst ser som väsentliga också är det för människor med en helt annan kulturell historia och bakgrund. Spirande vita nätter är en utställning på de kinesiska konstnärernas villkor - inte på våra.
Utställningen kommer att dokumenteras i en bok som ges ut under utställningsperioden. Det är ett inte helt ovanligt koncept, som innebär att boken/katalogen blir ett konstverk i sig. Dessutom arrangeras visningar, samtalskvällar och en workshop i anslutning till denna första stora presentation av kinesisk samtidskonst i Sverige.
Så jobbar vi med nyheter