Vid sidan av Friedrich Nietzsche var Sören Kierkegaard den tänkare som hade störst inflytande på 1900-talet. Han satte agendan för mycket av det nya tänkandet under förra seklet alltifrån existentialismen till strömningar inom teologin. Orsaken var att han upptäckte människans nakna existens genom att undersöka sin egen subjektivitet. Om Freud upptäckte det omedvetna och Einstein relativitetsteorin, så var det Kierkegaard som upptäckte existensen i sig och som gjorde den existentiella ångesten till sitt filosofiska projekt. Därför är han också aktuell i dag på 2000-talet. Vare sig vi vill eller inte lever vi alla i den existentiella ångesten då vi i varje ögonblick tvingas välja vår livsväg. Valet har att göra med kravet att bli en sann människa genom att konfronteras med den egna existensen. Den kierkegaardska ångesten är vår livsluft.
”Ångest, ångest är min arvedel”, diktar Pär Lagerkvist. Det är en tanke som går tillbaka på Kierkegaard. Han utvecklar sina idéer om ångesten framför allt i Begreppet ångest utgiven 1844. För Kierkegaard representerar ångest något positivt eftersom den signalerar att individen befinner sig i en autentisk livssituation ställd inför sitt ”kunna”, friheten att handla. Det som framkallar ångest är ovissheten i en sådan situation ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, men att inte våga är att förlora sig själv.”
I år fyller Kierkegaard 200 år, vilket firas hela året i vårt grannland Danmark. Lagom till 200-årsdagen kom en ny bok ut om den danske filosofen: Människans möjligheter – enligt Kierkegaard. Författare är Ingmar Simonsson som tidigare skrivit Kierkegaard i vår tid och även en pjäs om hans tänkande. I Simonsson lyfter fram det humoristiska inslaget i Kierkegaards författarskap. Det går att skratta gott åt hans berättelser och essäer samtidigt som där finns ett stort allvar. Människans möjligheter är därför något av ett pionjärarbete i synen på den flanerande filosofen från Köpenhamn.
Den konventionella bilden av Kierkegaard är av en dystergök som riktigt gottar sig i sitt eget elände och gör filosofi av det. Men tänk om han i likhet med Kafka egentligen ska läsas som en komisk författare. Kierkegaard och Kafka har mycket gemensamt, inte minst fiktionaliseringen av sina erfarenheter i form av skruvade berättelser. Kierkegaard fiktionaliserar och dramatiserar sig själv och sitt tänkande genom att göra bruk av heteronymer i sitt författarskap, det vill säga olika pseudonymer.
På så sätt utforskar Kierkegaard alternativa livshållningar utan att binda sig till någon bestämd attityd. Det blir en sorts tänkandets teater där tvivlet på absoluta sanningar får spela huvudrollen. Humorn och ironin utgör den filosofiska metoden. Det är en metod som påminner mycket om Sokrates användning av ironi och humor för att punktera konventionell kunskap. Kierkegaard inledde för övrigt sitt författarskap med en avhandling om ironin hos Sokrates.
Människans möjligheter är skriven med lätt hand och stort engagemang. Fokus i boken ligger på den indirekta kommunikationen, det vill säga bruket av heteronymer, och livsstadieläran. Men här finns också kapitel ägnade åt de hätska personangreppen på Kierkegaard i satirtidningen Corsaren i mitten av 1840-talet och hans kritik av en förljugen ”söndagskristendom” under den så kallade kyrkostriden på 1850-talet. Enligt Kierkegaard förkunnades en falsk och urvattnad kristendom av prästerna och kyrkan. Han ansåg att en präst var ”denna i långa kläder insvepta definition av nonsens”.
Störst utrymme i Människans möjligheter får inte helt oväntat den berömda livsstadieläran med dess estetiska, etiska och religiösa stadier som representerar Kierkegaard i ett nötskal. Men det är ett nötskal som måste knäckas. Det lyckas Simonssons göra genom att betona att stadieläran handlar om konsten att existera på ett estetiskt, etiskt och andligt plan samtidigt. Det är en missuppfattning att se de kierkegaardska stadierna som något slags existentiell utvecklingslära.
Det går inte att tala om Kierkegaard utan att nämna Regine Olsen. De var förlovade en kort tid innan han själv bröt förlovningen. Regine blev därefter Kierkegaards musa och hon finns närvarande i nästan allt han skrev. Det var hon som ledde honom till upptäckten av existensen som subjektivitetens sanning. När han dog den 11 november 1855, testamenterade han hela sin kvarlåtenskap till Regine. Men hon tackade nej.