Först blir jag oerhört provocerad av Vi måste prata om Kevin. I en inledande scen får vi se Tilda Swintons Eva vagga omkring med sin bebis, stram som en fura. Bebisen, Kevin, skriker men Eva håller honom som en hink skurvatten – långt från kroppen. Så går det några år (några minuter i filmen) och plötsligt sitter en treårig Kevin och stirrar med den mest hatiska blicken på sin mor. Några scener senare har han med sitt sockersöta utseende förvandlats till en blandning mellan Justin Bieber och Damien Omen. Han är helt enkelt ond.
Okej, tänker jag. Det här är alltså en film som handlar om ”anknytningsteori”. Som skuldbelägger mamman för att hon inte är närvarande – trots att John C Reillys pappa är den mest varmhjärtade – och som anklagar kvinnan för att allt går fel. Urk. Behöver vi verkligen fler sådana här skildringar? Som frotterar sig i moderskapselände och målar världen i svartvitt? Tack men nej tack.
Men så går det någon halvtimma och ju längre in i filmen vi kommer desto mera osäker blir jag på min tolkning. Lynne Ramsay är en oerhört skicklig regissör; hon berättar lika mycket genom bilder och stämningar som genom dialog. En kladdig formfranska som pressas ihop så att sylt väller ut på sidorna säger mer än tusen ord. Berättelsen om hur Kevin i ett trollslag förvandlas till en fullblodspsykopat som mördar sina klasskamrater är med andra ord inte en psykologisk film. Det är en film vars svävande stämning och genomestetiserade bildspråk medvetet ska skära sig med det brännheta samtidsstoffet.
Och plötsligt inser jag att Vi måste prata om Kevin inte alls är en film om anknytningsteori utan något mycket mera ogreppbart. Det är en ond dröm från baksidan av ett samhälle som ständigt spyr ut bilder på halvnakna, lyckliga kvinnor och deras mysiga bebisar. Mjuk kvinnohud möter lent bebishull. På så sätt är Vi måste prata om Kevin en genial film. Den opererar i skärningspunkten mellan saga och realism, mellan myt och psykologi. Kevin är på samma gång ett läskigt samtidsfenomen (skolmassakern) och en mytologisk varelse. Skulle något av dessa perspektiv renodlas, skulle det ha blivit en problematisk film. Men Ramsay är oerhört skicklig; hon behåller hela tiden det svävande i filmen.
Och på så sätt påminner Ramsays film om en av det sena 1900-talets allra bästa böcker. Doris Lessings Det femte barnet. Det är en tämligen realistisk berättelse om familjelycka, ända tills Harriet föder Ben – en ond liten gnom med ”bergsdvärgsögon” som fullkomligt pulvriserar allt som byggts upp. Vi måste prata om Kevin använder sig av samma kontraster. Den skruvar på samma gång upp det realistiska och det sagoaktiga. På så sätt visar den på något mycket intressant, nämligen att estetik och etik är omöjliga att sprätta i sär. Kevin blir intressant just av det faktum att han inte blir ”skadad” utan genuint ond. Och det som gör att man i slutändan kan stå ut med att han går lös med pilbågen i sin skola är att man inte riktigt begriper vad Ramsay vill säga.