Kent infriar förhandsdrömmarna

SYNTROCK. Vad kan man egentligen begära av Sveriges största band? Att de ska återupprepa sig själva i en urvattnad Kramgoa Kentlåtar 7, eller att de ska byta musikaliskt spår helt och därmed vända landets största fanskara ryggen?
Nej, det man kan förvänta sig av Kent är förstås att de ska förnya sig, samtidigt som de låter som Kent. En rekordsvår uppgift efter tolv triumfartade år, kan tyckas. Men det är faktiskt precis det som Kent har gjort på Tillbaka till samtiden.

Det hungriga Eskilstunabandet som grungeriffade sig igenom suveräna popkompositioner på den självbetitlade genombrottsskivan 1995 känns väldigt långt borta, men ändå inte. Bandets utveckling följer en logisk evolutionskurva som bara måste mynna ut i det här, i samtiden år 2007.
Den nya ljudbilden är frapperande elektronisk. Gitarrerna träder bara in där de behövs, för att plötsligt skapa ett sjujäkla tryck, eller som vackra utsmyckningar i marginalen.
Samtidigt får de molliga, svarta, kylslagna och hjärtslitande syntljuden fritt spelrum. Ibland är det så deprimerande att man blir euforisk.

Samtidigt ska det sägas att de som i första hand betraktar Kent som stabila leverantörer av smittande radiohits förmodligen kommer att bli halvt besvikna. Tillbaka till samtiden är ingen singelparad i Vapen & ammunition-anda utan ett album i ordets bästa bemärkelse, där flera effektiva melodikrokar har bäddats in, ibland till och med stoppats undan, på de mest oväntade ställen. Det är inte refrängerna som är huvudsaken här.
Flera spår börjar som isande elektroniska ballader men transformeras efterhand till larmiga rockpärlor. Koncentrerat lyssnande belönas, och albumets livslängd bör därför bli lång.
Jag hade höga förväntningar på Kents nya och en vag förhoppning om att den skulle låta ungefär så här. Det är en skön känsla när sådana drömmar infrias.

Nu grälas det för fullt kring bandets lukrativa sponsoravtal med ett mobiltelefonföretag. Jag förstår upprördheten men jag kan inte dela den. Det är inte ett dugg fult att tjäna mycket pengar, i alla fall inte om man gör musik som den här.

Kent infriar förhandsdrömmarna

Att förnya sig, men samtidigt låta som Kent är en rekordsvår uppgift efter tolv triumfartade år. Men Kent lyckas, tycker Björn Lövenlid.