Kenny & co ger sig aldrig

Kebnekaise skulle ha spelat i Uppsala för en månad sedan, men eftersom Ragnarök, Turid och Jan Hammarlund spelade i staden den tänkta kvällen sköts konserten fram till nu på fredag.

Kenny Håkansson, Kebnekaises frontfigur, hoppas och tror att folk börjar bli trötta på kommersiell, utslätad listmusik.

Kenny Håkansson, Kebnekaises frontfigur, hoppas och tror att folk börjar bli trötta på kommersiell, utslätad listmusik.

Foto: Robert Berthagen

Kultur och Nöje2004-12-10 00:00
Det hade blivit för stor konkurrens om den publik som vill se proggband återuppståndna från 70-talet. Och den publiken är:
­- Medelåldern är över 30, men inte uppåt 50. En hel del yngre är nyfikna på den här, vad ska man säga, inte rena musiken, men den musik som inte är kommersiell. Än så länge är den obefläckad, säger Kenny Håkansson, som är gitarrist och frontman i Kebnekaise.

Varför tror du att det finns ett intresse för de här banden?­
- Jag vill tro i mitt hjärta att det beror på att man blir trött och mätt på musik som siktar på att bli populär och sälja mycket. Alla vi har försörjning på annat håll och vi har ingen drift att vara med i kändis-tv. Det är många i den här generationen av 70-talsband som har den inställningen, även om en del av det som gick under proggflagg ändå blev kommersiellt.
På ett sätt har Kebnekaise ändå varit ett stort band ­ rent fysiskt. Som mest var de elva personer, nu är de sju och på Grandspelningen sluter dessutom den gamle medlemmen Pelle Lindström upp. Namnet Kebnekaise dök upp när bandet Mecki Mark Men bytte namn 1971 och efter första skivan slogs bandet ihop med gruppen Homo Sapiens.
Kebnekaise influerades av den svenska folkmusiken och spelade in många spelmanslåtar, som fick ny ton av bandets sättning med bland annat dubbla elbasar, elgitarrer och fiol.
­- Det blev i alla fall riktigt tungt. Lite grottaktigt.
Ambitionen var att föra spelmanstraditionen vidare, som om polskorna och gånglåtarna var skrivna för 1900-talets instrument, och att visa att man inte alltid måste vända blicken utomlands.
­- Band som Hoola Bandoola var mer politik än progg, de spelade inte speciellt progressiv musik. Sättet vi angrep de här traditionella låtarna var progressivt, vi malde ju på samma låt i en halvtimme ? antingen är det progressivt eller så är det bara insnöat, det är mycket man kan fundera över i ordet progg.
­- Allt behöver inte vara engelskt-amerikanskt, eller turkiskt för den delen. Om man hakar på någon utländsk musik kommer alltid någon och säger ²så ska det inte låta². Men när vi spelar den här musiken känns det att det är våra rötter och då kan man svara ²jo, det ska det visst².

Kebnekaise spelar på Grand på fredag



Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!