Ken Loach i ovanligt episk ton

Irland 1920. De två bröderna Damien och Teddy dras ofrivilligt in i den underjordiska kampen mot det engelska styret av Irland. Som alla gerillakrig är det blodigt och drabbar där hemma, bland civila, kvinnor och barn. Bröderna blir vapenbröder och förhärdas.När självstyret kommer slutar inte stridigheterna. De båda bröderna hamnar nu på motsatta sidor och de blir delaktiga i inbördeskrigets fulla fasor.Ken Loach, som annars ofta brukar skildra politikens verkningar i den närmaste privata sfären, slår här an en mer episk ton. Även om det visas ur de två brödernas synvinkel är det ett omfattande historiskt förlopp som ska hinnas med.I tids- och miljöskildringen finns inga brister. Ken Loach lyckas som vanligt bra med närvarokänslan och med att rensa bort skådespelarlater från aktörernas insatser.Men man kan ha invändningar mot själva historien. Filmens historia verkar skrivas med stort H. Det är den arketypiska revolutions- eller inbördeskrigsskildringen. Alla figurer och episoder som ska finnas med i en sådan historia finns med. Det kunde gälla franska revolutionen, amerikanska inbördeskriget, ryska revolutionen eller som här Irlands frihetskamp.Detta generaliserande drag ger en känsla av grekisk tragedi; figurerna spelar sina ödesbestämda roller och kan inte göra mycket åt det. Vilket ju förtar en del av inlevelsen i de personliga livsödena.Men kanske är det ett avsiktligt grepp. Det är tydligt att Ken Loach vill att man ska jämföra med andra aktuella krig, kanske främst med Irak.