En lebeman med ett vidlyftigt leverne, en begåvad koleriker eller en äventyrslysten spelevink? Vem var egentligen den verklige KB-mannen - vi kan kalla honom A - som stal böcker och sålde dem för miljonbelopp samtidigt som han var ansvarig för handskriftsavdelningen på Sveriges nationalbibliotek?
SVT:s minidramaserie Bibliotekstjuven återaktualiserar frågorna, inte minst för att skaparna har valt att radera Uppsala i sin fiktiva version, trots att det var staden där den verklige A studerade och levde med sin familj under många år. För att komma närmare A har UNT pratat med flera akademiker vid Uppsala universitet som hade kontakt med honom under studietiden. En sak är alla överens om: han liknar över huvud taget inte den bibliotekstjuv som tv-tittarna får möta.
– Verklighetens A var otroligt mycket smartare än den fiktive, säger en källa och fortsätter:
– Jag tycker att det är märkligt att man inte vinnlagt sig om att skapa en karaktär som liknar den verkliga personen mer. Att man har valt att skapa den här irriterande personlighetstypen i stället, som inte är trovärdig i sin oförmåga att läsa av klasskoder. Det är klumpigt gjort.
Försök till att teckna A:s historia har gjorts tidigare. Journalisten Jesper Huor prisbelönades exempelvis 2009 för sin radiodokumentär Bibliotekarien, en berättelse där socialt revanschbegär och ekonomiska bevekelsegrunder pekas ut som tänkbara förklaringar till varför A handlade som han gjorde. I en artikel i Dagens Nyheter ville litteraturprofessorn Johan Svedjedal berätta en annan historia - den om en ung välklädd yngling som drevs av ”viljan att göra forskning som är så bra att den är beundransvärd.” Johan Svedjedal, som kände A, beskriver honom i sin text som en risktagare och en spänningssökare, någon som ”stal från den som bestulit honom. Inom honom fanns ett jag som ville blåsa hela systemet.”
Svedjedal vill inte kommentera saken i UNT, men bland andra vi har pratat med är det uppenbart att A väckte motstridiga känslor på universitetet.
– Han var en enastående arkivforskare, orädd och oerhört frejdig, säger en före detta lärare, men tillägger att han var ”en lite knepig filur”.
En kollega till förstnämnda lärare är mer skeptisk. Han beskriver samma student som ”kolerisk” och ”oförskämd”, både mot lärare och klasskamrater.
– Receptiv snarare än begåvad, är hans omdöme rörande studentens akademiska fallenhet.
”Knepig”, ”arrogant”, ”orädd” och ”intelligent”; vissa adjektiv återkommer i beskrivningen av A. Någon kallar honom för en ”dandygestalt”. En annan säger att han hade en ”gymnasial humor”. En tredje menar att han såg bra ut och var trevlig. En fjärde skulle aldrig ha kunnat gissa att han kom från enklare hemförhållanden.
Regissören Daniel Lind Lagerlöf och manusförfattaren Malin Lagerlöf har i flera intervjuer varit noggranna med att påpeka att både handling och huvudperson är inspirerade av, inte baserade på, en reell ramberättelse. Stefan Baron, chef för SVT Drama och ansvarig utgivare av Bibliotekstjuven, understryker än en gång detta.
– Syftet har aldrig varit att teckna en verklig person, snarare det motsatta.
Han berättar att man alltid för etiska diskussioner innan man bestämmer sig för att dramatisera en historia inspirerad av verkliga händelser. När man väl bestämmer sig för att gå vidare ser man till att underrätta eventuella anhöriga.
– Det var viktigt för oss att de inte skulle bli tagna på sängen.
Har du varit i personlig kontakt med A:s anhöriga?
– Nej, men vi har gett dem möjligheten att ta del av projektet innan.
Hur då?
– Det skulle jag vilja slippa svara på. Men vi har sett till att de har kunnat ta del av det.
Stefan Baron inser att det finns en risk att den fiktive KB-mannen ändå kan komma att representera en kollektiv bild av den verkliga personen som faktiskt dog under tragiska omständigheter.
– Men karaktären i serien är uppdiktad, det tror jag att alla är medvetna om.
UNT har förgäves sökt manusförfattaren Malin Lagerlöf för en kommentar.