Ett modernt exempel på de fria teatergruppernas framsynthet är Teater Giljotin i Stockholm som 1997 var de enda som vågade spela den då i Sverige okände dramatikern Jon Fosse – i dag en av världens mest spelade pjäsförfattare. Men rollen som utmanare och föregångare kräver trygghet och ekonomiskt svängrum.
I Uppsala finns flera fria teatergrupper, både professionella och mer amatörbetonade. Ändå är det fria teaterlivet förvånansvärt anonymt i Sveriges fjärde största stad. Mats Tielman-Lindberg, skådespelare och en av de drivande i Bananteatern, tror att det beror på att det saknas en riktig tradition av levande friteater i Uppsala.
– I Stockholm och Malmö finns en grund att stå på, där är man redan inne i det där tänket. Det finns inte här. Publiken verkar inte riktigt intresserad. Är det inte stadsteatern blir folk med ens väldigt skeptiska.
Ett annat problem menar Tielman-Lindberg är lokalbristen. Det saknas helt enkelt bra lokaler för de fria grupperna att spela.
– Det finns väldigt få ställen, med rimliga hyror, att spela på. Reginateatern finns ju, men det skulle behövas fler.
Tielman-Lindberg berättar att det ekonomiska läget för den relativt nystartade Bananteatern är kärvt. Gruppen har än så länge inte fått något verksamhetsbidrag, det långsiktiga stöd som kommunen kan erbjuda. Däremot har de fått evenemangsbidrag för enskild uppsättning.
– Det är tufft, säger Tielman-Lindberg. Man lever liksom på spekulation, utan att veta om man får betalt för sitt arbete. Vår största inkomstkälla är ju biljettintäkterna, så man vet aldrig i förväg om det ska gå runt. Mycket av jobbet görs ideellt. Kommunen är väldigt förstående och uppmuntrande men har tyvärr inte så mycket pengar att dela ut. Och när man pratar med fria grupper från andra städer märker man att bidragen där kan vara väsentligt generösare än här.
Ronald Brandel på Panikteatern, som varit verksamma i Uppsala som fri grupp i över trettio år, säger att inte mycket hänt under de senaste åren.
– Kommunen satsar inte längre, säger Brandel. Alla får ungefär lika mycket pengar oavsett vilken verksamhet man bedriver. De bidrag vi får kommer inte i närheten av att täcka de omkostnader vi har. Och bidragen ligger i jämförelse lågt om man jämför med andra kommuner. I Örebro och Gävle ser det helt annorlunda ut. Nu turnerar vi mest och har inlett ett samarbete med Riksteatern. Jobbigast är det under repetitionsperioder, när vi inte kan turnera, då kan det vara motigt.
Jämför man Uppsala med Sveriges tredje största stad, Malmö, är det uppenbart varför det fria teaterlivet där är vitalare, med riksbekanta grupper som exempelvis Teater Weimar. Antalet grupper som beviljats verksamhetsbidrag för 2011 är ungefär lika många som i Uppsala, men summan som betalas ut är i samtliga fall mångdubbelt högre.
– Malmö har väl helt enkelt större budget att fördela till de fria grupperna, säger ordförande för kulturnämnden Eva Edwardsson. Risken är att man hamnar i ett läge där man ger precis lika mycket pengar som i tidigare års budget. Men nu börjar trycket öka för att få loss mer pengar till det fria kulturlivet.
En annan intressant jämförelse är den med Umeå, en stad som ju kämpade med Uppsala om att bli kulturhuvudstad 2014 och som slutligen vann den kampen. Umeå är en stad känd för sina kreativa fria grupper. Tre Umeågrupper beviljades bidrag från statens kulturråd 2010, varav ett av bidragen, det till Profilteatern, var ett av de största bidragen kulturrådet betalade ut det året. Man kan fråga sig om det inte är just en sådan sak som levande fria teaterscener som gör en stad värdig titeln kulturhuvudstad. Ronald Brandel menar att kulturrådets satsningar är direkt kopplade till hur mycket kommunen vågar investera.
– Problemet med bidragen från kulturrådet är att staten inte satsar om inte kommunen satsar. Det hänger ihop. Och det där att det inte finns några pengar tror vi inte på längre. Ska det byggas konserthus eller arenor finns det ju plötsligt massvis med pengar. Allt handlar så klart om prioriteringar.