Efter tsunamin vid Japans kust förra året drabbades kärnkraftverket i Fukushima av tre förödande härdsmältor. Olyckan gjorde att stora ytor förgiftades av strålning. Pedagogiskt inleds denna dokumentärfilm med att visa motsvarande område i Sverige runt kärnkraftverket i Ringhals. Om olyckan är framme och vindarna ligger på så….
En ung tjej, Bi, från den svenska västkusten reser till Japan för att ta reda på hur människorna har det efter kärnkraftsolyckan. Hon besöker dagis med plastflaskor med vatten i fönstren som strålningsskydd (sic!) och ålderdomshem där de gamla inte varit utomhus sedan olyckan. Vissa fakta och direkta citat ur den statliga utredningen av kärnkraftsolyckan visas som textskyltar mellan bilderna.
Men mycket lämnas åt betraktarens egna fantasier. Exempelvis den okommenterade scenen med döda kor i en lagård. Har de strålats ihjäl eller bara glömts när människorna lämnat området i en hast? Och vad betyder mätarnas höga halter? Vi hör dem knastra och ser dess siffror på de ställen som vi får följa med till. När inträffar vilka skador på människor? Och är det verkligen bra att låta människor ta hand om kontaminerade löv med bara trädgårdshandskar och en reflexväst till skydd?
Maj Wechselmann har aldrig stuckit under stol med vad hon själv tycker och hennes engagemang är hett. Filmens skräckargumentation är lätt att ryckas med i. Ur rent journalistisk synvinkel har filmen dock brister, bemötanden och motargument saknas. Filmklippningen känns ryckig och ogenomtänkt. Många frågor blir hängande i luften.
Men tydligt blir att säkerheten är ganska bristfällig runt svenska kärnkraftverk (fråga Greenpeace!). Det riktigt märkliga är väl hur "död" frågan har varit sedan omröstningen om kärnkraft 1980. Alla tre röstningsalternativen handlade faktiskt om avveckling och riksdagen beslöt efter omröstningen att samtliga svenska kärnkraftverk skulle vara avvecklade 2010. Det är de inte.