Kärnfullt med djup personlighet

Inledningsscenen är alldeles underbar: en man stannar vid en bensinmack, får tanken fylld, köper en macka, byter några ord, betalar. Det är allt, och i filmen betyder det inget alls - för filmen betyder det allt. Här etablerar Fatih Akin filmens språk: fåordigt, med bara de ord och de bilder som behövs, utan eftertryck och därför med stort intryck.
Vid andra sidan har ett stillsamt tempo, närmast vilsamt, ändå finns det stoff nog för en hel långfilm bara i den första halvtimmen. Filmen är inte märkvärdig, inte på något sätt utstuderad, egentligen inte ovanlig, ändå är det en film med djup personlighet.

I två parallella berättelser, men åtskilda i varsitt kapitel, berättar Akin om rotlöshet och familjeband, hemlöshet och hemkomst så kärnfullt att man inte kan annat än övertygas. Sex personer i två olika länder står i centrum: två mödrar, två döttrar, en far, en son. Det är en vindlande historia där vägar inte riktigt korsas och skeenden styrs av slumpen.
På andra sidan lyder den tyska titeln i översättning. Vid himlens utkant är en nog så riktig beskrivning, men med en värdering som inte finns i originalet. Vissa har velat se en tendens att under stryka skillnaderna mellan det europeiska Tyskland och det muslimska Turkiet; åtskiljandet finns visserligen redan i originaltiteln men det är knappast det vare sig övervägande eller mest givande perspektivet på filmen. Vid himlens utkant är inte en film som behandlar länders eller kulturers relationer - i grund och botten är det en film om människor, det fina fotot i vackra Hamburg- och Istanbulmiljöer berättar förvisso också om vad tillhörighet kan betyda för människor men inte på något sätt polariserat. Det är därför man ska ta den svenska titeln med en nypa salt; var himlen finns är en fråga om perspektiv.

Kärnfullt med djup personlighet

I två parallella berättelser berättar Fatih Akin om rotlöshet och familjeband i Vid himlens utkant. Det är egentligen ingen märkvärdig film, inte heller utstuderad eller ovanligt, men ändå en film med djup personlighet, skriver Mårten Markne.