Den 20 juli var det 150 år sedan nationalskalden Erik Axel Karlfeldt föddes. Är det något att fira? För de flesta är han bortglömd och med honom idén om en nationalskald. Karlfeldt var ett barn av sin tid med dess nationalromantiska ideal.
Ändå ställer fallet Karlfeldt frågan om hur äldre dikt kan överleva på sin spets. Vad är det som gör klassiska svenska poeter levande? De flesta dör två gånger, andra gången då de blir bortglömda. Det är en fråga som aktualiseras genom utgivningen av Stina Otterbergs bok ”Älska dricka sjunga leva dö” och Arne Melbergs understreckare i Svenska Dagbladet den 19 juli.
Otterberg anstränger sig inte för att till varje pris göra Karlfeldt till vår samtida utan hon plockar ut godbitarna i författarskapet. Det är ett sätt att hålla en klassisk poet levande. Andra som till exempel Staffan Bergsten i biografin ”Karlfeldt: Dikt och liv” från 2003 försöker göra Karlfeldt till en modern diktare. Det är ett annat sätt. Melberg å sin sida lyfter fram en viss tematik, som Karlfeldts höstdiktning. Det är ett tredje sätt. Ingrid Elam menar i en essä i Dagens Nyheter att Karlfeldt känns relevant än i dag inte på grund av sina idéer utan på grund av att hans poesi är poesi och inget annat. Det är ännu ett sätt att hålla en klassisk poet levande genom att betona de estetiska kvalitéerna.
Dock kvarstår frågan: Hur håller man en poet levande vars stil, idéer och verskonst känns helt förlegade? Jag tror inte lösningen ligger i någon av de nämnda strategierna. Därför går jag till bokhyllan och plockar fram Karlfeldts ”Samlade dikter” för att hitta svaret. Jag läser och bläddrar och stöter på rader som dessa: ”nu reser vintern sitt orgelhus/ur mörker och grus.” Eller dessa: ”Nu öppnar nattglim sin krona/i åkrarnas yviga korn.”
Levande dikt är en omedelbar upplevelse förmedlad av språkets musikalitet. Och vem är mer musikalisk i sin poesi än Karlfeldt? Möjligen Fröding. Levande dikt gör oss till levande människor, den ger oss en stegrad sensibilitet.
Och just förmågan att personligen känna och uppleva har gått förlorad i vårt it-samhälle. Vi upplever via teknik. Karlfeldt ger oss tillbaka vår sensibilitet i nuet.
Ordet nu är det mest frekventa i hans diktning. Det är en imperativ dikt som uppmanar läsaren till att komma, se, dansa, älska, dö. Att vara lika närvarande i vårt liv som i döden – denne gåtfulle Jorum.
”Jorum på det kala fjäll och i gröna hagen,
Jorum i den sena kväll,
Jorum mitt på dagen!”
kultur@unt.se