I sitt hus på Fårö, i ett av fönstren, hade Ingmar Bergman en liten nalle. En anspråkslös teddybjörn. Innanför nallens klädsel förvarade han en prydligt hopvikt lapp. Ett kärleksbudskap från Liv Ullman, några korta rader om vad han betytt för henne. I slutscenerna av ”Liv och Ingmar”, som sändes i SVT i onsdags, hittar Liv Ullman lappen – hon visste inte att han sparat den. Om fyndet var arrangerat eller ej är omöjligt att säga, men ett är klart: Liv Ullmans tårar var det inte.
Det är en fin dokumentär Dheeraj Akolkar har gjort om detta kärlekspar. Och det är en fin historia om kärlek, även om jag påstår det mot bättre vetande. Bergman verkar ha varit outhärdlig att leva med. Instängd på sitt arbetsrum, men med en konstant förväntan om att hon skulle finnas till hands för honom. Svartsjukan som förbjöd henne att ta emot besök och som gjorde att han klockade hennes hemkomst på veckans enda lediga dag. De häftiga grälen, de stora tystnaderna. I ”Liv och Ingmar” varvas intervjuscenerna med Ullman (de är idel vackra; vackra Liv, vackra Fårö, vackra livet!), med klipp från de filmer de gjorde ihop.
Ullmans vittnesmål från deras förhållande följs av scener där hon spelar mot Max von Sydow, mot Erland Jospehson, i den sortens relationsdramer som är utpräglat Bergmanska: isande tystnad kompakt som berget vid frukostbordet, huvudlösa anklagelser som kastas från den ena till den andra, gräl med inslag så våldsamma att vända bort blicken är det enda raka. Det är ett effektivt grepp, trots att det på sätt och vis utesluter andra läsningar av Bergmans filmer än den biografiska. Kanske gör det inget – detta är ju den historia Liv Ullman berättar.
Fin kärlekshistoria – verkligen? Ja, för att det finns ett efteråt. Och i detta efteråt växer något annat fram, något livslångt och oupplösligt, på behörigt avstånd från det destruktivt passionerade. Liv Ullmans självrannsakande, icke-förskönande berättelse om deras uppbrott är rörande, smärtsamt och långt mer intressant än den som handlar om deras tid tillsammans. Detta hände dem – de hände varandra – det gick åt helvete och sedan arbetade de mödosamt (nåja, Ullman mest) fram en vänskap. En vänskap så okuvlig att Ullman en sommardag för sju år sedan kände att något inte stämde med Ingmar, hyrde ett flygplan för första gången i sitt liv och begav sig till Fårö. Några timmar efter att hon åkt hem, gick Ingmar Bergman bort. Så, där är den – den vackra historien om kärlek ända in i döden. Och ännu lite längre.