Kärleksförklaring till filmens barndom

Har någonting egentligen hänt i filmvärlden sedan 1927? Regissören Michel Hazanavicius intelligenta bakåtblick mot när filmkonsten var ganska ny i Hollywood, filmen The Artist, kan sägas svara både ja och nej på den frågan. De tekniska landsvinningarna har varit många inom filmkonsten och det är just en av dem som är denna films verkliga brännpunkt. Handlingen utspelar sig precis i brytningen mellan stumfilm och ljudfilm, ett motiv som även behandlades i musikalfilmen Singin in the rain (1952). Sättet att berätta i rörliga bilder om mänskliga relationer är i princip detsamma nu som på 1920-talet, fast det blir lite tydligare i skådespelarnas gestik när talet inte hörs.

I filmens början befinner sig stumfilmsstjärnan George Valentin, spelad av en blixtrande leende och elegant Jean Dujardin, i karriärtoppen. Han snubblar över rådjursögda Peppy Miller, spelad av Bérénice Bejo, som drömmer om att bli filmstjärna. För Valentin blir den nya flugan ljudfilm förödande. Han hamnar i livskris eftersom han bokstavligen inte kan prata och blir förbisprungen av andra skådespelare. Som till exempel den stigande stjärnan Peppy. Men de blir också förälskade.

Deras romantiska historia berättas med samma uttrycksmedel som man faktiskt kan se i filmer från den här tiden. Valentins lilla väldresserade foxterrier är en liten föreställning i sig. Rundmagade poliser och kepsförsedda filmarbetare beter sig som dessa yrkesgrupper brukar göra i till exempel en fars med Buster Keaton eller i en romantisk rulle med Douglas Fairbanks. Skuggorna är långa, filmklippen är lite speciella och till och med bildrutan är av samma storlek och i samma kvadratiska form som filmrutorna en gång hade på biografernas vita dukar.

Men Michel Hazanavicius leker också med det faktum att ingenting sägs och levererar åtskilliga blinkningar till filmens publik, utan att för den skull någonsin bli ironisk. Allt är återgivet med en stor kärlek till tidstypiska detaljer, från inredningar och klänningsdraperingar till skälmska ögonkast.

Filmen The Artist är ju inte helt tyst, ljudspåret består av orkestermusik. Ibland kompletteras gesterna med en ruta med text också, men det är sällan. Den talade dialogen är reducerad till en enda replik mot slutet. Frågan är om man inte kommer mest nära filmkonstens verkliga kärna på detta vis, att film rör och berör med rörliga bilder. Skådespelarnas rörelser, gester och miner samt inte minst dans får kommunicera med biotittarnas innersta och det funkar faktiskt, mer än väl.

The Artist är en underhållande film, eller den blir åtminstone det när man vant sig vid att ingen pratar och att färgskalan går i svartvitt. Filmen är hyllad och överöst med priser på festivaler runt om i världen och avrundade nyligen med att ro hem hälften av sina tio Oscarsnomineringar, däribland för bästa film. Inte konstigt alls, denna älskvärda filmberättelse har något för de flesta och är mycket elegant gjord.