– Boken är en kärleksförklaring. Egentligen ville jag att den skulle heta Älskade Uppsala, säger Gunilla Lindberg.
– Det här är den sista boken som jag gör, säger Gunilla Lindberg när vi träffas.
Hon orkar inte göra fler, i alla fall inte böcker av den här digniteten, säger hon även om det efter hand kryper fram funderingar på mindre projekt. Åldern tar ut sin rätt. Den senaste boken har kostat henne – och omgivningen – blod, svett och tårar. Och det bokstavligen.
– Jag trodde aldrig att jag skulle gå i land med boken, eftersom jag nästan gör allting själv. Jag är idégivare, jag samlar bilder, skriver, läser korrektur, distribuerar, marknadsför och är stadsbud. Och tjänar ett minimum. Jag känner mig som en skrivande proletär och det skäms jag inte för.
För även om det aldrig blivit mycket pengar så har hon alltid haft roligt under tiden.
– Kärlek, vänskap och ett roligt arbete är de viktigaste sakerna i livet och det har jag fått rikt i mitt liv. Hela tiden.
Uppsala för inte så länge sedan handlar om Uppsala under 50- och 60-talet. Ett Uppsala som Lindberg saknar med en annan rytm, omtanke och andra livsvärden än i dag.
– Nu är det bara konsumtion som gäller. Köp, köp, köp. Det har tagit väldigt stor plats i vårt samhälle, det styr våra val, våra liv. Nu är det yta och konformism som gäller. Vi behöver alternativ och jag sätter ett stort hopp till de unga i dag som börjat protestera mot kommersialismen.
Att Gunilla Lindberg är lite av en nostalgiker anar man också i boken. Längtan tillbaka.
– Mycket har förändrats på kort tid. För inte så länge sedan var Uppsala en småstad. Dagens styrande saknar känsla för Uppsala stads identitet med dess historia, sina gamla kulturmiljöer och traditioner. Dagens stadsplanering brister då man vill göra om det gamla Rådhuset till en modegalleria. Det är vidrigt och okänsligt.
Med boken ville hon visa detta stycke samtidshistoria medan hon fortfarande har sitt goda minne i behåll, visa för nykomlingar och den nya generationen hur det var.
– Jag har upplevt hela denna värld. Det förstår inte många unga. Men jag vill också tala till min egen generation, jag hoppas att jag kan ge dem ”minneskickar” av boken.
Minnena ramlar över oss vid kafébordet … nöjespalatsen, de gamla rivna husen, sko- och cykelfabriker, Uppsala Domkyrkerna. Men också människorna som befolkade staden, ofta kryddstarka profiler, som Bok-Viktor, ärkebiskopinnan Anna Söderblom, pappa ringareåldermannen Emil Andersson eller kändisar som Owe Thörnqvist, Gösta Knutsson, Bror Hjorth. Och inte minst alla dessa namnlösa, starka kvinnor, som dåtidens husmödrar och sjuksystrarna i sina vita dok och strukna förkläden. Kvinnor som ofta slet hårt och som Gunilla Lindberg vill lyfta fram.
Så återvänder hon till det samtalet kretsat kring, att genom boken också väcka frågan om vart vi är på väg med dagens samhälle. Uppsala.
– Människan är människa. Som inte kan effektiviseras enligt bilproduktionsmetoden. Vi måste få ett mänskligare samhälle för alla, inte minst barn och gamla. Stoppa utsorteringen och allt skitprat om utanförskap. Det här är inte det samhälle som vi drömde om.