Kärleken tas på allvar
POP. Tio år har gått sedan Weeping Willows slog igenom, ett decennium av musikaliska förändringar både för gruppen och världen i stort. Låt oss återvända till 1997 för ett ögonblick. Ni minns väl hur det var?
Foto:
Mitt i detta 90-tal kliver en okänd snubbe vid namn Magnus Carlson ut på scenen och börjar storböla om sitt brustna hjärta med ett dramatiskt darr på rösten. Han dränks i smäktande stråkar och vad värre är: det låter som om han menar varje ord.
Den svulstiga 60-talspastischen Broken promise land tiggde om tråkningar och hånleenden. I stället tvingades de flesta konstatera att den var riktigt snygg. Några vågade till och med säga att den var gripande.
Med sitt femte album Fear & Love vill bandet delvis återvända till det de kallar Broken promised land-tiden, det akustiska och organiska sammanhang allt började i.
För produktionen svarar Oasis-basisten Andy Bell. Möjligen har han i sin tur tagit intryck av Liam Gallaghers skygglappsuttalande nyligen: "Jag hatar all elektronisk skit."
Men det är inte bara syntarna från skivan Presence som har rensats ut, även rockgitarrerna från Endless night och stråkväggarna från debuten har ratats. Kvar är hjärtat, smärtan och mollmelodierna samt en lågmäld instrumentering där det gnisslar snyggt om gitarristen Ola Nyström ackordbyten.
Ärlig, jordnära och äkta skulle nog många kalla den nya ljuddräkten. Själv föredrar jag ord som traditionell och förutsägbar, även om det känns uppiggande när soundet stundtals blir mer sextiotalsplåtigt.
Min personliga längtan efter mer "elektroniskt skit" mildras också betydligt av låtmaterialet som är riktigt, riktigt starkt. Och Magnus Carlson, som numera påstår sig vara lyckligt gift, han gråtsjunger fortfarande bäst i Sverige, sentimentalt men aldrig patetiskt. Kärleken är värd att tas på allvar även 2007.
Weeping Willows
Fear & Love
(EMI)
Fear & Love
(EMI)
Så jobbar vi med nyheter