FN:s Syrien-sändebud, den algeriske diplomaten Lakhdar Brahimi ser trött ut i tv. Läget i Syrien förvärras dag för dag, säger han, och att det är så svårt att hitta en lösning beror på att antalet inblandade parter är så stort. Båda Assad-sidan och oppositionen intalar sig att de håller på att vinna men i verkligheten är det ingen som vinner, tvärtom håller konflikten på att sprida sig till hela regionen.
Brahimis företrädare, Kofi Annan, må ha fått lida smälek för en fredsplan som aldrig hade en chans men han är en klok man. När han för fem år sen blev hedersdoktor vid Uppsala universitet berättade han en historia om sin första tid som generalsekreterare för FN. Efter ett möte i säkerhetsrådet hade Rysslands ambassadör en dag sagt: "En månad har ni haft jobbet men vad jag kan se har ni än så länge just ingenting uträttat." - "En månad är en kort tid," hade Kofi Annan svarat. - "För all del, men Gud skapade ju faktiskt världen på sex dagar," fortsatte ambassadören. Kofi Annan hade funnit sig snabbt: "Jo, men skillnaden mellan Gud och mig är att Gud fick jobba på alldeles själv."
Brahimi har i skrivande stund haft sitt uppdrag i fem veckor.
I Uppsala finns det helt säkert de som verkligen kan syrisk litteratur. Till dem hör inte jag men nu har jag i alla fall läst en syrisk roman. Khalil Sweileh heter författaren, en herre i femtioårsåldern, och Writing Love - Att skriva kärlek - är titeln på den engelska översättningen av romanen.
Man ska givetvis inte vänta sig att Sweileh ska ge någon nyckel till den katastrof som utspelas i Syrien i dag och som var den omedelbara anledningen till att jag ville läsa honom, det vore lika naivt som att på måfå plocka upp en europeisk roman och vänta sig en nyckel till eurokrisen. Däremot är Writing Love en roman som gör Damaskus igenkännlig som en modern, sofistikerad storstad där människor lever - eller levt - ungefär som vi. Detta är inte i första hand en roman om kärlek, det är uttryckligen en roman om att skriva en roman om kärlek, alltså en roman om skrivandet, om litteratur. Den är en postmodern och noga taget mycket västerländsk lek med litterära konventioner och referenser för samtidigt som huvudpersonen - en bibliotekarie vid undervisningsministeriet - är på jakt efter den ultimata sexuella lyckan och tvekar mellan en tv-stjärna och en oskuldsfull studentska hänvisas det flitigt till författare från Dostojevskij till Bakhtin, Borges, Kundera, Gabriel Garcia Marquez, Alberto Manguel och Umberto Eco.
Opolitiskt?
Bara indirekt. På arabiska utkom romanen redan 2008 och genast i början heter det att skrivandet är "ett försvar mot USA:s smutsiga krig i Afghanistan" - underförstått: ett konstens, andens, försvar mot våldet.
Vilka möjligheter har det försvaret i dag när det är Syriens president som beskjuter sin egen huvudstad?