Niaz Nazari gick på Praktiska gymnasiet i Uppsala. Efter en lektion dröjde han sig kvar i klassrummet och frågade om läraren hade sina föräldrar kvar i livet. Läraren Johan Salberg svarade att hans pappa precis gått bort. Då började Niaz Nazari berätta sin historia.
Vi träffas i klassrummet där allt började. Niaz Nazari kommer just från jobbet på S:t Olofs bil där han bytt växellåda för första gången.
– Inget läckage, säger han stolt.
Han utstrålar lugn och självsäkerhet.
När Johan Salberg fick höra vad Niaz hade varit med om, uppmuntrade han honom att skriva och lovade att läsa allt. Tanken var först att rätta språket, sedan valde han att bara rätta enstaka fel som kunde leda till komiska missförstånd. Nu har det blivit en bok, "Karl-Oskar från Afghanistan".
– Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna har blivit symboler för drivkraften att söka lyckan någon annanstans, säger Johan Salberg.
På sina historielektioner brukar han berätta hur Sverige gått från att vara ett utvandringsland till att bli ett invandringsland.
Niaz Nazari kom till Malmö som ensamkommande flykting 2011. Han blev placerad på en flyktingförläggning i Askersund, men eftersom han var så ung, bara 14 år, fick han snart flytta till ett familjehem i Dalarna.
– Det blev bra. Jag är tacksam. Anna och Dennis i Smedjebacken har fostrat mig. Tack vare dem tycker alla att jag är en snäll och schysst kille, säger han.
När han skulle börja på gymnasiet ville han stå på egna ben och valde att flytta till Uppsala.
I hemlandet Afghanistan gick han inte i skolan. Han sålde strumpor och ägg.
Niaz var ungefär åtta år när hans mamma och pappa dödades. Gömd i ett rum hörde han skotten. En kusin som bodde i Pakistan kom och hämtade honom och hans två yngre syskon. De fick följa med till Pakistan och bo där.
Flera år senare påbörjade Niaz Nazari flykten till Sverige. På frågan varför han lämnade Pakistan skakar han bara på huvudet. Det är för svårt att prata om.
Han fick hjälp av flyktingsmugglare. Flera gånger trodde han att han skulle dö – i bergen mellan Iran och Turkiet, vid de polisövervakade gränserna, på båtfärden mellan Grekland och Italien, i lastbilen genom Europa. Innan flykten förstod han inte hur farligt det skulle bli.
– Båtresan från Grekland till Italien var värst. Nu skulle jag aldrig våga, men när man måste har man inget val, säger han.
In i det sista var Niaz Nazari tveksam till att ge ut boken, men när Johan Salbergs goda vän författaren Elsie Johansson hade läst den och tyckte om den bestämde han sig. Han tänker att det är bra om folk läser den och förstår hur det är att vara ensamkommande flykting.
– Det är så lätt att säga att invandrare kommer och tar skattepengar och inte vill jobba eller gå i skolan. Visst kostade jag skattepengar några år när jag pluggade, men nu jobbar jag och kommer att betala skatt tills jag går i pension. Och jag har inte fått barnbidrag eller kostat pengar innan, säger han.
I boken uttrycker han tacksamhet för att vara i livet. Han återkommer till kärleken till flickvännen i Sverige och till sin starka längtan efter sin mamma. Sedan han började riva upp alla minnen har han haft mycket mardrömmar.
– Det har varit tufft att berätta, säger han.
– När jag märkte hur Niaz plågades föreslog jag att vi skulle avbryta projektet. Men han ville fortsätta, säger Johan.
Han ser Niaz som ett bevis på att det kan gå bra för ensamkommande flyktingar, med rätt förutsättningar och om de möter goda människor längs vägen.