Kapitulation för herr Linné
KRÖNIKA. Kovändningen är en skrämmande företeelse. Om man bara plötsligt kastar sig från en ståndpunkt till en annan, utan att begripa hur det gick till, är det illa. Det grumlar ens självbild, skriver Sebastian Johans.
Sebastian Johans
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kovändningen, att helt skifta ståndpunkt, är en skrämmande företeelse. Att ändra sig är inte så farligt i sak, inte om man förstår varför man flyttar sig från den ena foten till den andra. Man kan till exempel ogilla en författare rent principiellt, kanske för att personen i fråga verkar dryg i en intervju eller ger uttryck för en konstuppfattning som man själv anser vara felaktig eller ointressant. Men om man sedan läser författarens verk och det visar sig vara lysande, då bör man revidera sin uppfattning. Då handlar det om process och utveckling. Man lär sig och förstår att man hade fel. Men om man bara plötsligt kastar sig från en ståndpunkt till en annan, utan att begripa hur det gick till, är det värre. Det grumlar ens självbild.
Jag hatade verkligen det megalomaniska firandet av Carl von Linné. Det kändes som om det blottade så många av Uppsalas sämre sidor, hela tänka mer rätt än fritt-grejen. Allt kändes lite mossigt, ganska hysteriskt och framförallt kändes den exploderande högaktningen för Linné som ett fullständigt obegriplig poserande. Allt var för mycket. Tusen utställningar och böcker och ännu fler tulpanlökar, parader, skådespel och maskerader. Och allt hade pågått minst ett år redan innan det egentliga firandet kom i gång.
Till och med de uppriktiga entusiasterna verkade vara tvungna att spela sin glädje. Folk kastade sina hundralappar på gatan och stampade på dem, bara för att de var så trötta på att se Linné överallt, i alla fall nästan. Själv hade jag gått så långt att jag utan att tveka hade bränt mitt älskade herbarium ifall jag hade haft något. Att danskarna helt oförhappandes flög in Tina Turner för många miljoner när de firade HC Andersen häromåret kändes rimligare än att allt i Uppsala skulle handla om Linné.
Det onaturliga Linné-ruset verkade bygga på Uppsalas dåliga självkänsla och nu äntligen såg staden en chans att vara mer än universitetshålan som bara uppmärksammas när Lund är bättre. Nu skulle Uppsala visa framfötterna, men det blev mest provocerande tröttsamt.
Tyckte jag. Men plötsligt svängde det. Någonstans mellan palmerna på Centralstationen, en fika i botaniska trädgården och tre halvdant utklädda Linnégestalter som delade ut gratisblommor i en galleria började jag gilla jubileet. Åh, en gratisblomma, åh, så trevliga växter, åh, vilken rar gammal man på hundralappen. Jag förstår inte hur det gick till.
Antagligen har det att göra med det kompakta bombardemanget av Linnérelaterat material. Hjärntvätt, helt enkelt. Det går inte att hata Disney på Disneyland. Man kapitulerar och köper ett diadem med Musse-öron och skrattar med farligt uppspärrade ögon.
Jag är inte stolt över det, men jag är rädd för tomheten som ska komma när 1700-talslajvet är slut.