Kanye West med egen prägel
HIPHOP. På omslaget till Kanye Wests nya album går en tecknad nallebjörn (en College dropout, som första albumet hette) igenom svårigheter för att sedan börja studera (andra albumet Late registation) och nu slutligen ta examen (Graduation).
Foto: Scanpix
Samtidigt är Kanye West ingen kuf som gör hiphop på marginalen. Tvärtom. Sedan solodebuten 2004 från är han både trendig och enormt populär - och missar få tillfällen att spegla sig i andra delar av hiphopvärlden för att lyfta fram sitt egensinne. (Han lyckas också, trots att han inte vill vara för "blingig", med att nämna Louis Vuitton ett antal gånger ? en inkonsekvens man gärna ser förbi.)
På förra albumet var Kanye West samplingskungen som knöt ihop 2000-talet med soulens och funkens rötter. På Graduation har han gått vidare till rena moderniteter med influenser från europeisk dansmusik. Det är taktfast och högelektroniskt med plastiga ljud och småsamplingar i monotona evighetsloopar. Överraskningarna duggar tätt: Den över huvud taget mycket märkliga Drunk and hot girls (med Mos Def) går i - takt. Samarbetet med Coldplays Chris Martin i Homecoming är verkligen ett samarbete i ordets bästa bemärkelse, inte bara en hiphoplåt med en tillagd sånginsats utan en hiphoplåt som inte är hiphop och en poprock som inte är poprock, där beatet består av handklapp och ett tokstruttigt piano. En annan gång önskar han att Lauryn Hill ville göra ordentlig comeback för att kidsen ska ha någon vettig människa att lyssna på.
Och så var det den redan nämnda, mycket uppbyggliga Everything I am. En snygg pianoballad om att välja sin egen väg, om att göra intelligenta val i en genre där de huvudlösa valen kan ge lika mycket kredd. Det är härligt både som kontrast - och som hiphopalbum.
Kanye West
Graduation
(Roc-a-fella/BMG)
Graduation
(Roc-a-fella/BMG)
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!