På MTV Europe Music Awards 2006 klev Kanye West upp på scenen när Justice tog emot pris för bästa video. I ett spontant tal förklarade han varför han borde ha vunnit priset i stället. Många i musikbranschen blev upprörda, men de flesta hade ändå överseende med snedsteget.
När han tre år senare tog sig upp på scenen på MTV Music Awards och avbröt countryartisten Taylor Swifts tacktal och förklarade att Beyoncé borde ha vunnit i stället för henne blev kritiken skoningslös. Till och med President Obama kallade West för ett ”jackass”.
En sådan minimal impulskontroll bäddar för mängder av pinsamheter vid sidan av musikskapandet, men i studioarbetet som producent och artist är det uppenbarligen en ovärderlig tillgång. Utan stunder där Kanye West totalt kan släppa alla spärrar och all självkritik och bara följa sina infall skulle han knappast ha kunnat skapa musik som brutit så mycket ny mark.
Med albumet My beautiful dark twisted fantasy från 2010 gick han från att ”bara” vara en demonproducent och nyskapande artist till 2000-talets viktigaste figur inom hiphop och r&b. Skivan är ett mästerverk i både självrannsakande komplexa texter och en produktion som lyckas fånga varenda kärna inom modern urban musik man kan tänka sig i ett enda album och nå så höga höjder att svindeln hela tiden ligger nära. Storslaget, luftigt, tungt och bottenlöst mörkt på samma gång.
Efter en sådan prestation var det svårt att se hur han skulle kunna gå vidare som artist utan att det blev upprepning eller platt fall. Svaret är Yeezus, som i stället för att som föregångaren svämma över åt alla håll i svulstighet är ett avskalat album där West visar sitt mästerskap som producent genom att många gånger nå högsta möjliga effekt med minsta möjliga medel.
Egot är intakt. Han rappar att han är en gud, jämför sig med romerska kejsare, ber alla makthavare dra åt helvete och skryter om sexuella meriter. Det som skiljer den sena Kanye West från artister R. Kelly är mångsidigheten som gör honom mer intressant som både person och artist. Medan Kelly bara är en hingst i sängen, kung på klubben och alltid på topp så har Kanye West en känsligare sida som kommer fram då och då.
Han rör sig också från klubbyran till det politiska i New slaves, där de stora företagen är de nya slavägarna, växlar ledigt från rent skryt i I’m in it till stora känslor i Blood on the leaves där samplingen av Nina Simones version av Strange fruit är förödande snygg.
Yeezus är inte ett lika fullkomligt album som My beautiful dark twisted fantasy, men det är en långt mer jämbördig uppföljare än många som knäcktes av förra vågat hoppats på. En ny uppvisning av en musikskapare som kan konsten att förvandla mänskliga svagheter till stor musik.
Bästa spår: Blood on the Leaves.