Didier älskar sin banjo och sin amerikanska bluegrassmusik. Men han blir också handlöst förälskad i Elise, som har en tatuerarstudio. Trots att de är ganska olika upplever de en passionerad kärlek. Så småningom får de en liten flicka.
De lever ett lyckligt och bohemiskt familjeliv på den flamländska landsbygden, varvat med turnéer med Didiers band. Elise börjar som sångerska i bandet och lilla dottern Maybelle växer.
Men så blir dottern svårt sjuk i leukemi. Det idylliska livet bland ängar, träd och countryshowscener byts mot vånda bland slangar och kemoterapi på sjukhuset. Föräldrarnas sorg är stor och smärtsam, av samma styrka som deras kärlek.
Kärlekssagan mellan Elise och Didier följer inte precis någon rak linje. Det är snarare okronologiska bitar av minnen som bildar ett helt. Skärvor från olika tidpunkter i deras gemensamma berättelse, så fyllda av passion och sinnlighet, ställs mot de mer sorgliga erfarenheter de tvingas göra.
Kontrasten mellan den lilla flickans sjuksäng och föräldrarnas ångande älskog i början av förhållandet skapar djup i det emotionella. Hela tiden fungerar låtnummer med bluegrassbandet som kommenterande mellanspel.
Det är så lätt att sugas in, både i den svindlande passionen och den nästan outhärdliga smärtan. Musiken är medryckande och Veerle Baetens utstrålning i rollen som Elise fyller på med intensitet.
Jag har aldrig varit någon älskare av bluegrassmusik, tycker den mest är bonnig och lite gnällig med struttigt banjo- och gitarrkomp. Men här fungerar Björn Erikssons kompositioner alldeles utomordentligt. Musiken kommenterar och uttrycker känslorna i handlingen och när det blir alltför svårt kan den fungera distanserande, den skapar pauser för eftertanke. Och när det är allför tungt ger den till och med stunder av tröst.
Det finns också stråk i filmen av samtidspolitiska undertoner. Didiers proamerikanska livsstil krackelerar i en scen när paret kommit hem med den cancerbehandlade lilla dottern. I tv:n i bakgrunden flyger de två flygplanen in i tvillingtornen i New York. Amerikanska presidenten uttalar sig senare i tv om sitt motstånd mot stamcellsforskning och det blir en tändande gnista till Didiers sammanbrott.
Men här finns också en del som hade kunnat utvecklas vidare. Det politiskas roll i det privata till exempel. Och alla tidshopp är inte alldeles lätta att följa med i. Men filmen stannar vid att vara en djupt engagerande kärleksfilm som absolut kräver näsduk. Det är vackert så.