En advokat som använder gnisslande skor och explosiva ämnen i rättssalen, hallucinationer om dansande bebisar och en skönsjungande Al Green, klienter som får behålla sina jobb trots att de ser enhörningar i sitt sovrum. Kring millennieskiftet var det möjligt att göra tv om hur utflippade saker som helst – och vinna priser och storpublik därtill.
Tjänsterna för strömmad tv är utmärkta för vem som helst som har en viss fallenhet för nostalgi, och för den som vill gå tillbaka och se vad som tio år senare fortfarande håller måttet.
Jag mindes Ally McBeal som en halvrolig men rätt töntig serie, men nu när jag de senaste veckorna börjat se om den (det finns skäl till att jag inte kopplar mitt Netflixkonto till Facebook – om det uppdagades exakt hur många timmar jag lagt på detta skulle jag eventuellt tvångsomhändertas), är jag förvånad över att upptäcka vilka slags luckor i dagens utbud av kvalitets-tv den fyller.
Tramset och de putslustiga skämten är där förstås, liksom Vonda Shepard vid sitt eviga piano. Men ändå, en figur som Ally McBeal känns helt plötsligt omöjlig bara ett decennium senare, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt.
Ända sedan Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i januari pratade i sin podcast om de stora känslornas låga status i samtidskulturen har jag funderat över om de hade rätt som ansåg sig behöva gå tillbaka till Strindberg och Goethe för att hitta de känslomässiga flipparna.
Så långt behöver man inte sträcka sig. Det räcker att gå till Ally McBeal. Hon är själva antitesen till den diskurs som påbjuder att yviga känslor ska tuktas i förnuftets namn. Hon fortsätter att vara den drömmande, ångestridna, känslostyrda karaktär hon är säsong efter säsong – och det är själva poängen. Man älskar inte henne trots att hon ser dansande bebisar i sitt sovrum eller fortsätter att drömma om den allt omvälvande stora kärleken, man älskar henne just för att hon gör det.
Hon är en drömfångare – de goda drömmarnas – i mänsklig kropp. Hon är så oförtrutlig i sin irrationalitet, den bara fortsätter med en ihärdighet som om hennes sätt att vara vore det sant mänskliga; det är bara alla vi andra som glömt bort vad en människa utgörs av. Av drömmar. Av hopplösa, naiva, orealistiska men alltjämt livsuppehållande drömmar.
I ett avsnitt säger hon något i stil med att hela hon är ett stort vandrande ”hopp”, i ett annat spolar hon ned sin Prozac i toaletten övertygad om att det är bättre att för sin inre syn se domaren förvandlas till Al Green i rätten än att inte göra det.
Ally McBeal skulle kunna utgöra en utflippad, populärkulturell parentes i tv-historien, vore det inte för att hon fångar något som är genuint mänskligt: var och ens rätt till sina drömmar och vår förmåga att hålla fast vid dem.
I essän Åter till Tipasa skriver Albert Camus: ”Har man lyckan att en gång ha upplevt en stark kärlek, ägnar man sitt liv åt att på nytt söka samma ljus och samma eld. För att avstå från skönheten och den sinnliga lycka, som är förenad med den, för att endast tjäna olyckan krävs det en storhet som jag saknar.”
Albert Camus eller Ally McBeal – skillnaden är inte så förbannat stor ändå.
Bara ett avsnitt till. Eller två.