Känslor i fokus på Bokens dag
Det talades mycket om känslor på Bokens dag i Uppsala den 22 november: förtvivlan, hopp, frustration, lycka, klaustrofobi, sorg.
Bokpublik.
Foto: Tor Johnsson
Jag är övertygad om att alla bokintresserad på plats höll med.
Tidigare under kvällen, i rummet där författarna hade samlats, var känslorna mer nedtonade. Under ytan. Man åt ost-skinkbaguetter, drack kaffe. Småsnackade: förlagsskvaller, tidigare framträdanden. Uppsalaförfattaren Kjell Eriksson var inte nervös, sa han, "det här är inga konstigheter." Hade inte heller planerat så där exakt vad han skulle säga, "det brukar ge sig".
Lugnt backstage, alltså. Återhållet.
Men kanske kunde man ändå ana en viss nervighet när Alex Schulman inte dök upp? Jo, lite nervöst då. Och nog kunde man se några arrangörsaxlar lättat sjunka en aning när han kom inspringande på scenen, efter att ha fastnat i trafiken på E 4?
På tal om känslor: Alex Schulmans berättelse om kärleken till sin pappa, och pappans död, var stark. Det var också en fin beskrivning av hur en bok kan bli till. När pappan dog, bestämde sig Alex Schulman för att tränga undan sin stora sorg. Fem år senare gick det inte längre. Han var tvungen att bearbeta sina minnen. Ur dessa minnesbilder uppstod boken Skynda att älska.
Även Agneta Pleijel och Alexandra Coelho Ahndoril berörde själva författarrollen. Agneta Pleijel talade om författarens privilegium att utforska de korta, förlorade ögonblicken. "Att tänja på dem för att se vad det var som egentligen hände". Medan Alexandra Coelho Ahndoril, som skrivit en roman baserad på agitatorn August Palms liv, ville vara en "en historiens ängel, som inte tappar kontakten med det som en gång var".
Jerker Virdborg såg, möjligen lite skämtsamt, Konserthuset som en möjlig förebild till forskarstaden i hans dystopi Kall feber - "dessa underbara rulltrappor" - och Anna Kåver, författare och psykolog från Uppsala, avslutade kvällen med att framhålla rätten att vara känslosam, "vi är kännande människor som tänker, inte tänkande människor som känner".
Och för Kjell Eriksson gav det sig, förstås. Inga problem. Han rättade till tröjan, klev fram till talarstolen och berättade om sina kriminalromaner om Ann Lindell som han nu - eventuellt - har skrivit om för tionde och sista gången.
"Vem vet. Men först ska jag åka till Brasilien och odla mango"
Också det en lycka. Starka känslor.
Så jobbar vi med nyheter