Känslomättad upplevelse

En man svarar i sin mobiltelefon i ett fordon som redan åker alldeles för fort. På en sekund är ett antal människors liv förödda. Föraren smiter från olycksplatsen. Det kunde ha varit den gamla trafikpropagandafilmen Att döda ett barn (med text av Stig Dagerman) i ny tappning.
Vi följer de båda familjerna från idyllen till helvetet. Filmen byter mellan de två perspektiven där man ser två fäder, båda på förtvivlans och sammanbrottets rand. Den ena blir besatt av hämnd, den andre letar efter något slags försoning i sitt liv. Ovetande närmar de sig varandra allt mer. . .

Det är en känslomättad film som Terry George (som gjorde Hotel Rwanda) åstadkommit, nästan outhärdlig om man har barn själv. Trots all sorg och desperation förfaller han mycket sällan till sentimentalitet. Det är ändå mycket enkelt att känna in med alla de drabbade. Det tas dock några varv för mycket och riktigt vet inte George vad han ska ta vägen hela tiden.
Självklart åskådliggörs kvalen, särskilt hos bilföraren. Mark Ruffalo blir till slut den som kommer mest in på åskådaren. Hans karaktär vet vad han borde göra i det elände han hamnat i men han tvekar för sin sons skull.

Även Joaquin Phoenix gör en ovanligt känslosam roll. Det är en film där sorgen främst utspelas genom två fäder. Jennifer Connelly gör ändå en stark insats som modern som försöker få livet att gå vidare, inte minst för dotterns skull.
Reservation Road har blivit en filmupplevelse där man inte ska glömma näsdukarna; både den att torka tårar med och den man kan använda som vit flagg. Förlåtelse är stort, även i det lilla, även om filmen blivit väl lång.

Känslomättad upplevelse

Eftersom inte bara ett gott skratt utan också rejäla tårar behövs för ett långt liv tycker Björn G Stenberg att man se denna dock ojämna och lite för långa, emotionella thriller.