Till dags dato beräknas över hundratusen av de konstverk som beslagtogs av nazisterna fortfarande vara spårlöst försvunna. Tredje rikets perverterade syn på konst präglade såväl den massförstörelse av "osund" konst man ägnade sig åt, som ett hängivet dyrkande av illgröna alptoppar och äppelkäcka blondiner. Och givetvis konststölder utan dess like.
När Gustav Klimts ikoniska målning "Porträtt av Adele Bloch-Bauer 1" beslagtogs i Wien såg man dessutom till att byta namn på verket, till det mer ariskt klingande "Kvinnan i guld". Adele Bloch-Bauer var nämligen av judisk börd, tillika societetsdam med namn som Freud i bekantskapskretsen.
"Kvinnan i guld" berättar den sanna historien om Adeles systerdotter Maria Altmann (Helen Mirren), och hennes kamp för att få tillbaka familjens stulna konstverk, inklusive "Kvinnan i guld" som 1941 såldes av nazisterna till det österrikiska statsgalleriet. Med hjälp av den lätt valpaktige advokaten Randol Schönberg (Ryan Reynolds) inleder hon 1998 en långdragen rättslig process, som tar henne från Los Angeles tillbaka till det Österrike hon svurit att aldrig mer återvända till.
Även om "Kvinnan i guld" till stora delar förenklar, ekar de historiska vingslagen i Marias tillbakablickar. Scenen där Maria och hennes fästman flyr ut ur ett nazistbelägrat Wien, med horder av österrikare som entusiastiskt deltar i förnedringen av judar, får hjärtat att krampa.
Det har redan gjorts tre dokumentärfilmer samt skrivits en bok om Maria Altmann och hennes historia, och det är tveksamt om denna film tillför något nytt rent konstnärligt. Men, som en välbehövlig historielektion för den breda massan tjänar den sitt syfte mer än väl.