Owen Wilson spelar en actionladdad roll när han och hans filmfamilj tvingas fly för sina liv efter en blodig statskupp i ett asiatiskt land. Det blir nervigt men mest ångestframkallande. Och det av helt fel orsaker.
Det finns onekligen några scener i "No escape" som är så plågsamt nervpinande att man nästan hoppar i stolen. Owen Wilson spelar en välmenande ingenjör som flyttar med sin familj till ett ospecificerat land i Sydostasien. Han har fått jobb på ett amerikanskt vattenkraftsbolag men hinner knappt landa innan våldsamma strider utbryter i huvudstaden. Amerikaner och andra utlänningar blir direkt måltavlor och familjen får det hett om öronen när rebeller tränger in på deras hotell och påbörjar en hänsynslös slakt.
Det är ett gott thrillerhantverk. Fotot känns ovanligt ambitiöst och man sitter verkligen på helspänn rakt igenom. I en bättre film hade man kunnat köpa den effektiva dos av ångest som uppstår när barnen är i fara. Men detta är inte ett seriöst försök att skildra en blodig statskupp och de bakomliggande politiska förvecklingarna. Det finns visserligen en minimal ambition att sätta lokalinvånarnas ilska i perspektiv _ västerländsk utsugarkapitalism av landet förklaras av en brittisk agent (en överspelande Pierce Brosnan) i fyra meningar _ men det är den amerikanska familjens perspektiv som gäller, vilket förpassar deras förföljare till avdelningen för besinningslösa vildar. Punkt.
Samtidigt tar filmskaparna i från tårna för att utsätta familjen för enorma strapatser, det blir verkligen plågsamt, hjärtskärande jobbigt när all trygghet försvinner. Den pärsen rimmar illa med en film vars största funktion är att roa för stunden och få snurr på popcornförsäljningen.
Samtidigt finns det kanske en pedagogisk samtida poäng med att se en film om amerikanska flyktingar, som det blir enkelt att identifiera sig med. När den här prövade barnfamiljen stiger ned i en vinglig båt för att söka asyl i grannlandet kanske en och annan empatisk känsla kan väckas i även de mest slutna av hjärtan.