Den stora kanonen ser ut att vara redo för strid bakom sitt värn av ilsket orangea sandsäckar i ett hörn av Konserthusets stora foajé. Den ser också ut som en tanke. Och då inte bara för att konstruktionens skapare, konstnären Peter Johansson, har byggt sitt vapen med hjälp av en lång rad hötorgmålningar – ett i kanonsammanhang okonventionellt material som på ett illustrativt sätt laddar objektet med en betydelse som passar perfekt i den stora undersökning av identitet och nationalitet som är konstnärens övergripande syfte. Nej, kanonen ser ut som en tanke för att den så tydligt fungerar i rummet och därmed konstaterar ett behov och en avsaknad.
Peter Johanssons ”Kanon” visades i fjol på Uppsala konstmuseum i utställningen ”Suecia Contemporare”, och donerades i år till konstmuseet av Stiftelsen Harald Marksons och Marta Wennersten-Marksons fond. På Konserthuset gör verket ett besök som ett led i ett utökat samarbete mellan de två institutionerna. På utställningen i Slottet, där den hade sällskap av identitetsundersökande verk av Maria Friberg, Makode Linde, Johan Thurfjell och Ulrika Wärmling, fungerade kanonen inte alls. I en överlag välhängd utställning såg det stora objektet sorgligt inklämt ut, och de nationalromantiska målningarna som ingår i verket steg liksom aldrig fram utan tystades effektivt av Slottets minst lika romantiska rum. I den stora rymden i Konserthusets avskalade entré blir den ett helt annat verk. Den inte särskilt oväntade men mycket påtagliga smäll som kanonen levererar i sammanhanget är att Uppsala verkligen vore betjänt av ett fungerande rum för konst.
Debatten om Uppsala konstmuseums framtid för annars en tynande tillvaro. Den ideella föreningen Konstens hus nu har de senaste åren lyft fram olika alternativ och tankar som förordar föreningens vision om ett nybygge på en central plats i staden, men av någon orsak har opinionsarbetet inte riktigt tagit skruv. Kritikern och debattören Christian Chambert, tidigare styrelsemedlem i föreningen, förtjänar en stor eloge för att han fortsätter att fokusera på frågan. Under hösten har Chamberts debattinlägg (till exempel UNT 23 november) sannolikt förhindrat ytterligare en substanslös utredning och i bästa fall fått Uppsala kommuns kulturnämnd att inse vikten av att studera frågan om museets placering mer förutsättningslöst. Om inte annat för att det åtminstone ger någon typ av substans för de offentliga medel som läggs på utredningen – de som är intresserade drömmer sannolikt fortfarande mardrömmar om brett leende konsulter efter den förra utredningen i samma fråga som i ett oblygt fyrverkeri av floskler inte ens dolde att konsultens enda uppdrag var att bekräfta det inte särskilt funktionella Slottet som lokal.
Peter Johanssons ”Kanon” ger Chambert ett välkommet flankstöd. Det går inte att komma ifrån att det blir en annan upplevelse att konsumera konst i ett ändamålsenligt rum. Kanske kunde ett alternativ vara att helt enkelt blåsa ur Konserthuset och låta institutionerna byta plats, men jag är inte säker på att musiken skulle fungera så bra på Slottet den heller.
Konstmuseets chef Daniel Werkmäster har sagt att han arbetar med de rum han har för handen, men har själv ett förflutet i intresseföreningen och konstaterar säkert belåtet att Johanssons kanon skjuter på en sittande fågel. Alla som på något sätt är knutna till en professionell konstverksamhet är rörande eniga om frågans stora vikt.
Men det är inte för dem det nya konstmuseet är ett reellt behov. Inte för den befintliga konstpubliken heller. Frågan är betydligt större än så och handlar i slutänden om vilken typ av stad Uppsala vill vara.