- Jag vill ge dig ett minne för livet och jag tror att du kommer att komma ihåg föreställningen bättre om jag inte trollar fram vigselringen igen, säger Malin Nilsson.
Hon har precis trollat bort ringen från en äldre kvinna som varit gift i trettio år. En jättestor kanin slår tveksamt på cymbalen och publiken klappar. I början av föreställningen rådde det nämligen en viss osäkerhet hos publiken om när man borde klappa händerna. Då är det bra att ha en tafatt jättekanin till assistent som förtydligar detta genom att slå på en cymbal när det är dags.
Jag frågar mig själv var jag har hamnat och får påminna mig om att jag är på Stadsteatern, mera exakt Uppsala Magic and Comedy. Ett arrangemang där 56 artister trängs i ett fullspäckat tredagarsschema och som beskrivs av arrangörerna som en festival. Vissa av artisterna är trollkarlar, andra komiker, många båda delarna. Malin Nilsson tillhör den senare kategorin. Någon festivalstämning känner jag dock inte av i Stadsteaterns foajé. Enligt programbladet ska artister uppträda även här ute, men de tycks ha gått upp i rök. Mera känns det som en intensiv teaterdag där föreställningarna byter av varandra, vilket skapar ett förväntansfullt sorl genom alla köer som sträcker sig från de olika scenerna.
Det är nästan fullsatt och Malin Nilsson trollar med ringar, kort, rep och där emellan jonglerar hon med sin hatt. Det är en bred repertoar publiken bjuds på men i slutänden är det mera helhetsintrycket än de enskilda tricken i sig som lämnar det starkaste intrycket. Det är inte det att Malin Nilsson inte bemästrar trollandet, utan mera att jag har sett järnringar förenas förut, men aldrig i denna kontext. En repstump liknar plötsligt en kanin som Malin Nilsson tar ett ordentligt strypgrepp på. Utan ett ord vänder sig assistenten om i förfäran.
Det är passande att uppträdandet sker på teatern då den enkla rekvisitan, Malins Nilssons sätt att bära trollkarlsrollen och inte minst kaninen, ger känslan av att det främst är en pjäs jag bevittnar. En modern version av Fröken Julie kanske? Med en något fluffigare betjänt förstås. Kaninen tappar något, Malin Nilsson tittar besviket på sin assistent som fumligt försöker städa upp efter sig själv eller går och kastar lite mer konfetti på stackarna som dragits upp på scenen och nu hamnat mitt i denna galenskap. Det finns en spänning mellan trollkarlen och den ordlösa kaninen som ger föreställningen en extra dimension.
Kvinnan tycks dock nöjd med att hennes vigselring vid ett senare tillfälle dyker upp i en tuggummiautomat och kan hämtas ut av barnbarnet som för ned två kronor i maskinen (första kronan gav en studsboll). Föreställningen rundas av och trollkarlen försvinner in bakom kulissen. Kaninen som inte sagt ett ord under hela föreställningen brister nu ut i sång och tvingar keyboardspelaren att kompa. Radioheads "Im a creep" sjungs med stor inlevelse medan kaninen dränker sig själv, rekvisitan samt musikern med vad som liknar tändvätska. Tändsticksasken tappas tack och lov och kaninen försvinner iväg och kommer tillbaka för att avmaskera sig som trollkarlen.
Var det alltså så att trollkarlen var kaninen som assisterade sig själv? Det hela är högst oklart, liksom numera hela min verklighetsuppfattning. Vad det däremot inte råder någon tvekan om är att jag kommer att minnas denna föreställning länge.