Bakom Existentiell litteraturfestival står Uppsala domkyrka och Sigtunastiftelsen. Kristin Windolf, präst i domkyrkan, leder sedan några år författarsamtal i kyrkorummet och kände att hon ville utveckla verksamheten och göra något större, inte minst på grund av det stora gensvaret från publiken.
– Jag tog kontakt med Sigtunastiftelsens programchef Dan-Erik Sahlberg och tillsammans har vi jobbat fram festivalen som är tänkt att bli årligen återkommande. Vi var eniga om att ha basen i Uppsala även om festivalen inleds med ett författarsymposium för inbjudna gäster på Sigtunastiftelsen under fredagen. Författarna kommer också att sova över natt i den fina miljön där innan det blir chartrad buss till Uppsala på lördagsmorgonen, säger Kristin Windolf.
Hon är inte bara projektledare för festivalen tillsammans med Dan-Erik Sahlberg utan ska i likhet med honom också vara samtalsledare för två programpunkter. Dels ett möte med Alex Schulman, som skrivit flera självbiografiska och öppenhjärtiga böcker om sina föräldrar och sin morfar. Dels ett samtal med Ylva Eggehorn och Agneta Pleijel under rubriken "Att gestalta möjliga världar".
– Båda dessa samtal tar avstamp i försoning. Hur kan man försonas med sina föräldrar och kanske sig själv och sitt eget liv? säger Kristin Windolf.
Behovet av och sökandet efter försoning är bara ett av flera tematiska spår under festivalen. Relationer, psykisk hälsa, fiktionens roll, klimatfrågan är andra ämnen som ryms i Existentiell litteraturfestival.
Ett annat av samtalen i domkyrkans högkor bär rubriken "När själen går i exil", det vill säga samma titel som författaren och kulturantropologen Mikael Kurkialas nyutkomna bok med undertiteln "modernitet, teknologi och avsaknaden av det heliga". Förutom Kurkiala deltar författaren Joel Halldorf och ärkebiskop Antje Jackelén i samtalet. Hon har inte varit inblandad i tillkomsten av den nya festivalen men välkomnar initiativet varmt.
– De existentiella frågorna har länge varit undanträngda i vårt moderna samhälle trots att det finns ett behov av att belysa och tala om dem. Vi lever i ett land med hög levnadsstandard och goda sociala förutsättningar, ändå är de psykiska ohälsotalen höga. Det finns absolut en existentiell dimension i hälsobegreppet, men den behandlas ganska styvmoderligt, säger Antje Jackelén.
Ärkebiskopen betonar att det är en konst att vara människa. För att behärska den konsten så bra som möjligt gäller det att inse att vi har andliga behov och inte räds de stora frågorna om livet och döden.
– Jag brukar säga att det krävs både grundkunskap och avgrundskunskap om livet. Alla hamnar vi förr eller senare i livet i situationer när det känns som om avgrunden öppnar sig framför fötterna. Om vi inte kan hantera de frågor om mening och meningslöshet som uppstår då blir det väldigt tungt att leva.
Varför har de existentiella frågorna trängts undan, tror du?
– En anledning är att kunskapen om tro i allmänhet och kristen tro i synnerhet har minskat kraftigt. Därmed har människor berövats ett språk för livets gränserfarenheter. Ibland tror jag också att vi blivit övermodiga. Vi tror oss vara så rationella att vi inte behöver det andliga. Men det är en återvändsgränd. Vi behöver både det rationella och det spirituella, säger Antje Jackelén.