Bruce Springsteen är, mig veterligen, den enda artist som har belönats med betyget sex på en femgradig skala i en svensk tidning. Jag tolkar det som att han inte bara anses vara en mästerlig artist i världsklass, han är större än så.
Kärleksförhållandet mellan den 63-åringen från New Jersey och svenska medier går flera decennier tillbaka och är unikt i sitt slag. Vartenda steg Bruce tar på skandinavisk mark ska bevakas och minsta yttrande blåsas upp.
”Han såg ut att vara på gott humör”, rapporterar en kvällstidning upphetsat efter att ha fått en glimt av stjärnan medan en ledarskribent på den andra kvällstidningen citerar Håkan Juholt (S): ”Bruce lyckas förmedla ett starkare politiskt budskap än vad den svenska riksdagen lyckas med”.
Rapporteringen är betydligt mer devot och okritiskt lismande än kungabevakningen. Bruce är den pålitlige frälsaren i skakiga tider, den hygglige arbetargrabben i blåjeans som stiger ned från ett transatlantiskt flygplan och fyller Friends Arena tre gånger om. Han är ”Bossen”, kort och gott och nåde den som vågar ifrågasätta detta oomkullrunkeliga faktum.
Själv tycker jag att Springsteen är en sällsynt begåvad textförfattare, en stundtals briljant kompositör och en fantastisk arenaartist. Han framstår också som en mycket sympatisk person. Men jag ser ingen anledning att ge honom halvgudsstatus för det.
Efter att Sverige har fått besök av två världsstjärnor på kort tid, först Justin Bieber och nu Bruce Springsteen, har jag inte kunnat undgå att göra vissa jämförelser:
Bieberbevakningen görs nästan uteslutande ur ett utifrån- eller uppifrånperspektiv. Om Biebers musik eller texter sägs det ovanligt lite. I stället handlar det nästan uteslutande om hysteriska fans, deras förbryllade föräldrar och lösa flickvänsspekulationer.
Springsteen och hans verk däremot analyseras ofta på djupet, gärna på kultursidor som dessa. Om hans förhållande till hustrun Patti Scialfa eller barnen skrivs det nästan ingenting. Skillnaden ligger helt enkelt i att Springsteenbevakningen oftast utförs av initierade Springsteenfans medan Bieberbevakningen utförs av Bieberfansens föräldrar.
Det ena är på allvar, viktigt och äkta. Det andra är gulligt, märkligt och absurt. Nyligen ramlade jag över en kandidatuppsats i musikvetenskap från Göteborgs universitet med den härliga titeln Bilder av Bossen – En studie om Bruce Springsteen i den svenska musikjournalistiska autenticitetsdiskursen .
Där tydliggörs hur grunden till dagens Springsteen-kult i Sverige lades redan 1975 då han var här för första gången: ”Springsteen växte upp vid hus med fallande rappning, neonskyltar som hänger på sned och den skitiga badstranden”, skrev Aftonbladet 1975 och betonade gång på gång att Springsteen började som en genuin outsider med alla odds emot sig.
Långt senare, när Springsteen hade lämnat östkustens skitigaste bakgårdar och i stället bosatt sig i en luxuös poolvilla i soliga Beverly Hills, konstaterade man ändå att ”Lyx och oåtkomlighet blir nya teman för de flesta framgångsrika rockstjärnor. Springsteen däremot återvänder gärna till sina rötter i New Jersey, till bilmekarna, barerna och de nedläggningshotade affärerna” (DN, 1985).
Fansen, förlåt kritikerna, har helt enkelt vägrat att släppa taget om bilden av Springsteen som den store arbetarklasshjälten. Självklart måste inte Springsteen bo i en möglig hyrestvåa i New Jersey för att förbli trovärdig. Jag menar bara att han kanske inte alla gånger längre är den genuine arbetargrabb som många vill göra gällande.
Vad många sällan diskuterar är Justin Biebers sociala bakgrund, hur hans då 17-åriga mamma blev pressad av släktingarna att abortera bort fostret, hur hon vägrade och i stället fick kämpa som fattig tonårsmamma i London, Ontario.
Visserligen sjunger Bieber mer om tonårskärlek än om strävsamma bilmekaniker, men precis som Springsteen så har han också använt sin musikaliska talang till att ta sig bort från svåra omständigheter.
Justin Bieber som arbetarklasshjälte? Jag vet att det låter märkligt, men inte helt orimligt ändå.
Några av er undrar säkert hur jag över huvud taget kan jämföra ett ungt popsnöre med en 63-årig legend som har en lång karriär av fantastiska gärningar bakom sig. Svaret är väl att man inte kan det, egentligen.
Men vem vet vad 19-årige Justin Biebers framtida karriär bär i sitt sköte?
I början av 1960-talet avfärdade många i föräldragenerationen pojkbanden som barnsliga dagsländor med obegripligt hysteriska fans. Det mest kända av dessa pojkband var The Beatles.