Kammarsolister i högform

Jean-Philippe Rameau (1683-1764) är en av de kompositörer som representerar den franska barockens blomstringstid. Han överlevde Bach och Domenico Scarlatti och när han själv går ur tiden, är Mozart redan åtta år gammal.Trots sin popularitet som musikdramatiker ansåg Rameau att det var han teoretiska skrifter som utgjorde hans viktigaste insats. Hans harmonilära (1722) användes ända in på 1920-talet. Han såg musiken som en vetenskap (!), men detta till trots skulle den alltid behaga örat, vara uttrycksfull och påverka känslorna. Förutom sina operor — ett 30-tal — och musikteoretiska skrifter lämnade Rameau efter sig en stor mängd musik för klaverinstrument.Kammarsolisterna framförde tre korta Pièces de clavecin en concert från 1741 som bearbetats för stråksextett av Saint-Saëns: höviska, okomplicerade, kantabla, men lättviktiga. De exekverades utan större entusiasm.Av Mozarts hand har vi tio stråkkvartetter och fem stråkkvintetter. Bakgrunden till de förra är bekant, men vi känner inte till vem som beställde kvintetterna eller varför han valde denna då ovanliga form — trots Boccherini. I samtliga fem kvintetter är violan dubblerad.C-durkvintetten (KV 515) tillkom under Don Giovanni-året 1787, det år då Mozart utnämndes till "kejserlig kammarmusikus" efter Gluck. Verket har fyra satser, där i synnerhet yttersatserna når beethovenska dimensioner. Första satsen har en "dialog" mellan cellon och 1:a violinen: ljus, spänstig och medryckande. Andantet är allvarsamt, serent och meditativt. Även denna sats bjuder på en härlig dialog mellan 1:a violan och 1:a violinen, utsökt spelad! Finalen är ett lekfullt rondo med kontrapunktiska finesser som leder tankarna till Haydn. Den utomordentlige primarien Nils-Erik Sparf hade inga som helst problem med de virtuosa löpningarna.Helt andra och extremt sinnliga klanger mötte i kvällens sista verk, Arnold Schönbergs Verklärte Nacht (1899), ursprungligen för stråksextett, senare för stråkorkester (1919), en av den wienska jugendstilens pärlor och hans kanske mest spelade verk. Inspirationskälla var en poetisk text ur cykeln Weib und Welt (1896) av Richard Dehmel, Strindbergs gode vän i Berlin. Genom sin djärva erotiska tematik (den utomäktenskapliga sexualiteten) och okonventionella klarspråk, framkallade tondikten både entusiasm och protester, t.o.m. rop på censur! Dikten skildrar ett samtal mellan en älskande man och hans kvinna, som väntar barn med en annan man.Den flerdelade sviten är unik genom sin opulenta klangfullhet, den stegrade kromatiken och en harmonik som påminner om Wagners Tristan och Isolde. Att Uppsala Kammarsolister är en av våra främsta stråkensembler — i ett land där den professionella kammarmusiken sitter trångt — visade de med en övertygande tolkning: ömsom sensibel, ömsom eldig med läckra pianissimon och följsamma temposkiftningar.